tisdag 31 augusti 2010

Jag väljer att svara min Anonyma kommentator här

istället, för mitt meddelande blev för långt ...

Oförståelse är en styggelse. Trångsynthet likaså. Tro mig, jag har försökt förstå denna kille. Vi har trippat på tå, varit främlingar i vårt eget hem för att de ska trivas så bra som möljligt. Och så kommer detta, som en blixt från klar himmel.

Kära Anonym,
varför skulle jag inte publicera dina rader?!? Stå för din egen dumhet. Självklart är det jobbigt för honom. Han har inte valt mig i sitt liv, men var går gränsen? Tycker du att man får gå hur långt som helst i sin kamp för det KRÄNKTA EGOT? Vad anser du om Härnösand-händelsen, var det ok, för han var KRÄNKT???

Har du själv tappat kontakten med någon närstående p g a separation eller varför är du så arg?

For the record så kan jag berätta att jag varit "styvmor" i tretton år tidigare och är numera inget annat än en kurator åt den ena flickan som fortfarande bor hos sin pappa, hon är förvisso myndig men har en BIOLOGISK pappa som FULLSTÄNDIGT skiter i sin dotter. Hon ringer till mig, den ELAKA STYVMAMMAN, och gråter för att pappan bara skiter i henne och vill ha mitt stöd. Vilket hon får. Så har det varit sen fyra år tillbaka, vi har kontakt var och varannan dag och hon säger var gång vi skiljs att hon älskar mig. Ja vilken HEMSK människa jag måste vara!!! Hon har levt med mig i tretton år ... på den tiden borde hon insett vilken vidrig person jag är ... Pinsamt.

Så nej, jag vet inte vad du vill ha sagt med dina elaka rader, har du överhuvudtaget läst vad jag skrivit? Jag var förtvivlad och är det till viss del fortfarande, för det som hänt är sjukt och hemskt. Det FINNS INGEN som förstår vad vi gjort. PUNKT! Hade vi fått veta det så hade jag gladeligen bett om ursäkt, men det handlar bara om besvikelse över separation som han inte kan hantera. Och en vägran till att lösa det han ställt till. Och det kan inte jag göra något åt.

Dessutom har jag fått veta att deras "problem" med skolk, nerslagna människor och annat skit började LÅNG tid innan jag kom in i deras liv. Så hans problem är hans, inte mitt, jag och sambon är bara den han projicerar sitt humör på. MINA BARN är rädda för honom! De ska slippa den typen av hotfulla personer. Hans föräldrar borde lärt honom att HOTAR folk gör man inte, det är STRAFF på sånt och det har vi lagar för. Han är till och med straffmyndig! Om än inte myndig. Han får det inte lätt i livet med en sån inställning. Ja jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet men jag orkar faktiskt inte ...

Din anonymitet säger allt ...

måndag 17 maj 2010

Önskar att jag hade mer styrka ...

att jag hade mer styrka just nu.

Nu ... är jag helt SLUT. Vilken JÄVLA helg ... Hur kan en liten människa på 16 år förstöra en hel familj? Samboskapet blev inte vad jag hoppats … jag pratar nu om NNs ena tvilling, X, som vi ju nu inte haft någon som helst kontakt med på fem månader. Efter hur han betedde sig i x-stad. Jag tycker det är SÅ fel att ingen tog TAG I DET, medan det var färskt, men har väl mest slickat såren själv. Återigen står jag i en situation som jag inte bemästrar. Jag vet vad jag VILL göra, men som vanligt, av hänsyn till ALLA ANDRA, så gör jag just nu ... INGENTING!!! Och jag är så frustrerad att jag vet inte var jag ska ta vägen. Igår åkte jag och LA mig hos mamma, på hennes soffa, trots att hon inte var hemma. Jag klarade inte att vara hemma, i mitt underbara hus, hos min underbara NN, jag orkade inte, ville bara bort. Soffan hos mamma var väl trygghet antar jag ...

Jag har begrundat, vänt ut och in på varje situation, analyserat, funderat, ältat, malt, vänt och vridet. Försökt komma fram till VAD som kan ha utlöst Xs vrede. Hans aggression är obehaglig. Så vad hände? I lördags fick jag nog och sa att vi kan inte ha det så här. Du måste reda ut allt med X. X skriver då att han hatar oss över allt annat och om NN söker upp honom kommer han att slå ner honom(!?) Helt ärligt, jag känner mig hotad, vad GÖR MAN??? Hade hotet varit riktat mot mig hade jag nog faktiskt anmält det, han är SÅ hatisk och skrämmande att jag faktiskt inte vet vad han tar sig till. Efter fem månader borde man ha lugnat sig, men det är bara VÄRRE. Detta är inte vanlig tonårstrots. Det luktar antingen droger eller någon psykisk "åkomma". Det är inte friskt. Han använder ett språk som jag aldrig kommit i kontakt med tidigare. När NN ringde hans mamma sa hon: "Ja, det är ju FRUKTANSVÄRT att X känner så." Hon "vet ju inte vad som hänt" så hon kan inte säga varken det eller detta, typ. NN har förklarat att mina barn är rädda för honom, vet inte om en LITEN pollett kanske ramlade ner då.

Varför har alla tagit ett steg tillbaka när det gäller X, när de borde tagit ett steg framåt? Varför GÖR HANS MAMMA INGET? Och vad ska VI göra??? Efter förra veckans löpsedlar om kränkt son som tog livet av hela "styvfamiljen" känner jag mig inte så stor i truten måste jag säga. Visst, det är ytterligheternas ytterlighet, men helt ärligt, när VET man när det är fara eller inte? Det är INGEN av oss som förstår vad det är vi gjort. Vi är respektlösa men ingen får reda på av X VARFÖR. Jag har bett om konkreta exempel men hans mantra är bara att "NN skulle ha lyssnat när han försökte säga 'det' ", vad är det ingen som vet. Han har nu drivit sitt hat så länge att han förmodligen känner att han inte kan ta tillbaka det, för innerst inne vet han säkert att vi inte gjort honom något. Inget man kan TA på. Det är INGEN som varit dum emot honom, kränkt honom på något vis, mer än att hans pappa flyttat ihop med oss då ... (vilket NN ÅKTE IN OCH diskuterade med sina barn i TIMMAR. Han sa till dem att det var OK att han fixade en lägenhet och att han ville träffa dem MER och absolut MER än varannan helg. Men de tyckte inte att han skulle behöva ha en lägenhet i a-stad.) Men nu är det för sent för X (i hans ögon) att ta tillbaka och ångra sitt beteende. Allt handlar klart om Xs besvikelse över separationen, och vi blir lätta offer, som varit snälla och tillmötesgående. Och ingen sätter ner den jävla FOTEN.

Jag tänkte igår att jag skriver och säger att vi stryker ett streck över allt och börjar om, men det kommer aldrig att gå, han hatar för mycket. Och vad ska jag stryka ett streck över? Vi har ju inte gjort något! Jo, skrivit ett brev, EFTER hans utbrott. När han stod i x-stad och skrek förmådde jag mig inte till att säga något, allt var så jävla pinsamt, men när jag kom hem skrev jag ett brev till honom, som han skickade vidare till sina föräldrar. NN hade fått läsa det innan och sa att det var jättebra, att det var precis så det var. Jag förklarade för X att jag och flickorna tyckt om honom från början men att respekt får man inte genom att bete sig på det viset som han gjorde i x-stad, där han stod och VRÅLADE och SPOTTADE ut all sin ilska på ett fullsatt kalas, med människor jag aldrig träffat. Det var inget elakt brev men jag skrev hur kränkt JAG blev av hans vrålande, skrikande och spottande, kalaset ... Och att mina barn nu bara var rädda för honom, som de tyckt så mycket om.

NN kommer nu i alla fall att kontakta skolans kurator för att diskutera Xs sms och hur han mår. Jag tror inte kurator är "nog". Jag tror han behöver hjälp. På riktigt. Han har ingen som helst insikt och det skrämmer mig. Det är bara alla andra som har skuld. Jag vet inte varför han går hos en kurator då hans mamma hela tiden deklarerar att "X mår bra" ... suck. En apa som inte kan tala, en apa som inte vill se ... en apa som inte hör. Typ. NN bjöd hem henne till oss för att hon skulle få se hur "elak" jag är. Då konstaterade hon att hon säkert inom en snar framtid hade ett tjänsteärende i vår stad och att hon då kunde komma inom(!?!??!?!?!?!??!?!?!?!?!). Är det lönt att diskutera med en sån människa???

Jag känner mig hotad och vet inte vad jag ska göra. Har sparat sms:en som NN fick ... om det händer mig och barnen något ... ska man behöva tänka så?

Utdrag av Xs sms: "Du försvarar din hora till flickvän när hon är en respektlös bitch mot alla dina ungar!! Tänk lite bög! Du är död, gå och lev ditt liv med en hora som är dum mot dina egna barn och lev i förnekelse!! Du är en usel far!!! Jag mår så jävla bra av att slippa dig och jag är inte psykiskt störd eller något. Det är DU som är det. Jag ger bara respekt till de som förtjänar det (mina ord till honom, att man inte KRÄVER respekt som han skrek, utan att man FÅR respekt) . Om du vill träffas så kan vi göra det men vi kommer inte snacka utan jag kommer slå ner dig, jag hatar dig och du är respektlös mot mig och därför ska du bara hålla käften och sluta skriva till mig!!! FÖRSTÅ DET!!! JAG VILL INTE PRATA MED DIG NÅGONSIN!!!!!!!!! DU FINNS inte i mitt liv längre!!! Du försvarare en hora som pratar skit om din egen unge ... du borde skämmas! Lär dig en läxa av detta och för helvete, kontakta mig en gång till och jag gör allt för att blockera ditt nummer. Och ja, jag tilltalar (mig) som hora , jag tänker inte ändra på det för hon och du är de värsta personerna jag vet. Må du brinna i helvetet. Sug kuk!"

Jag frågar X vad jag gjort och han säger INGET, att jag är fylld med kärlek och alltid varit fin emot dem, att mina barn varit helt underbara ALLTID. Var KOMMER DETTA IFRÅN???

X är helt förtvivlad och jag ... Jag är HELT tömd ... åt inget igår för jag har sån ångest ... inte så bra ... och rädd för mina barns skull ... ser ni raseriet i raderna???

tisdag 30 mars 2010

Kaos igen ...

Kaos föder oro hos mig. Jag kanske är lite kontrollerande? Fast en bohem säger min pappa ... hur går det ihop? Jag tycker om att ha koll på mina barn, det kallar jag omsorg. Jag tycker om att ha koll på min ekonomi, det känns som trygghet. Men jag tycker INTE att städning och kontroll över hemmet är en superviktigt del av mitt liv. Trodde jag ... jag inser att jag ändrat mig på den biten. Har jag bara blivit vuxen eller är det också för att jag vill ha kontroll? Jag har i och för sig alltid gillat ordning, men städning, blä. Tycker verkligen om att ha det rent och snyggt, speciellt om någon annan fixar det åt mig, haha.

Just nu är det flyttkaos hemma. En enda röra. Och det kan ju inte vara annat? På torsdag får vi tillgång och på fredag går stora flyttlasset. Hjälp! Vad har jag gjort, tänker jag i varannan mening. TÄNK om inte barnen trivs, TÄNK om jag inte trivs, TÄNK om våra morgnar, ska de bli ÄNNU värre och tidigare, jo, så måste det bli. TÄNK om räntorna SKJUTER i höjden (vi klarar det men till vilket pris?) TÄNK om min sambo inte FÅR NÅGOT JOBB. TÄNK om vårt företag går ner ännu mer så att JAG mister MITT jobb. TÄNK om vi blir ensamma i vårt nya hus, TÄNK om svamphelvetet kommer tillbaka ... ja, alla dessa TÄNKOM-tankar. För det mesta tänker jag INTE såna tankar, men lite panikångesttendenser finns kvar hos mig och det är INTE roliga stunder när de infinner sig. Varför så svårt att släppa? Kanske för att jag vet vilket HELVETE ekonomi kan ställa till med och för att vi ÄR en social familj. Nu kan baranen springa hit och dit och fram och tillbaka, det kommer de inte kunna sen. Då måste man köra eller åka kollektivt.

Men nu ska jag försöka se positivt på det mesta. Det som blir fel får vi försöka rätta till. Och om man tänker på hur JAG själv har handskats med pengar de senaste åren så måste jag ge mig ÄNNU en klapp på axeln, mina fonder har nu blivit 57 000, plus att mina barn har 20 000 som jag kommer slå ihop med de andra. Tänker köpa ett färdigt fondpaket hos Avanza, medelrisk, och se vad det blir av dem. Har ni andra förslag om vad göra med 20 000 så tar jag gärna emot tips. TÄNK, för fyra år sedan stod jag på bar backe, eller då hade vi bara de 20 000, nu har vi plötsligt 77 000!!! Jag har ALDRIG haft dessa summor och aldrig haft det dåligt ställt, så något gott har det kommit ur min kris som jag genomgick. Alltid något =)

Hoppas ni får en fin påsk allihop.
Kram från Fröken Kaos

onsdag 24 mars 2010

Mina fonder går i alla fall på rätt håll nu =)
52 424:- har ett värde av 56 820:-

Rätt så nice. Med tanke på att jag hade NOLL kronor den dagen jag flyttade till min bostadsrätt, och en hel del småkrediter. Och en väldigt ansträngd ekonomi ...

Nästa vecka flyttar vi till vårt nya fina hus. Får starta en inredningsblogg, hehe, bland alla tusentals. Undrar just vad som gjort att mina ekonomifavoritbloggar bloggar mindre. Har i o f s inte kollat så noga nu då jag själv haft mycket att stå i men det verkade så sist. Per Penning är ju dock trogen bloggare och alltid intressant att läsa.

Nu ska vi snart bestämma hur vi ska göra med boräntan. Binda eller inte binda, det är frågan ... vi kommer förmodligen att räkna på lite olika och binda en del. Känns jobbigt om det skulle visa sig att räntorna RUSAR iväg, man vågar inte tro på något längre. Och det faktum att min sambo har 12 månader kvar till arbetslös är både hoppfullt och hopplöst. HUR ska detta gå, kan man tänka ... Nåväl, jag har varit i svårigheter förr så hoppet är det sista som överger mig ...

Nu är det VÅR i alla fall!

Hoppas ni har det bra. Kram!

torsdag 11 mars 2010

Hela försäljningen

är nu KLAR, tjohoo, vi har börjat packa och allt är fullständig KAOS hemma. Känns jättekonstigt, har ju bott i denna hålan i snart fjorton år. Helt makalöst. Men kul med något nytt också. Spännande och förskräckligt på en gång. Snart kommer mina stålar på kontot och TRO att man vill sätta sprätt på dem NU, hihi. Men sen ska skatt betalas, insatsen ska betalas osv. Så blev det inte så många kronor kvar ändå. Men det är ju alltid något.

Per, var inte ledsen, bloggandet ÄR ju ett fritidsintresse kan man säga, hihi.

Kramkram

måndag 8 mars 2010

Verkar som att många bloggar

ligger lågt, jag trodde det bara var jag, hehe. Vad har hänt? Många av mina favoriter bloggar väldigt sällan numera. Själv har jag också mindre tid, men det skyller jag på att jag blivit sambo. Man gör annat om kvällarna, har annat sällskap. Men Per Penning är flitig som en myra och jag gillar att läsa hans blogg.

Är hemma med Liten idag, så nu ska jag gå och roa henne ;)

Ha en fin dag, har ni sett solen, häääärligt!

Kram

onsdag 24 februari 2010

Då var det klart =)

Eller i alla fall nästan ;D
Igår skrev jag hastigt och lustigt avtal på försäljning av min bostadsrätt.
Jag sålder för 510 000 till ett URGULLIGT par som kommer från “stora staden”. De har små barn och tyckte inte längre att storstan var så trevlig när man har småbarn. Och jag kan bara hålla med. När jag satt och berättade om hur området var, fick jag en stor klump i magen och lite ångest för min egen del. Jag som trivts så bra ... Nu börjar en ny tid. Och oron är en annan. Tänk om barnen inte kommer trivas? Tänk om vi kommer bli jätteensamma när vi flyttar till ny “stad”. Tänk om räntorna rusar i taket och inget jobb kommer flygande till min sambo. Många tankar och funderingar. Tänk om kaoset åter ska inta mitt liv.

Eftersom jag vill ha KOLL undrar jag nu hur jag ska räkna. Jag har ju uppskjuten skatt från mitt förra boende, det lär jag få betala nu. Vet inte hur mycket men jag tror att det borde ligga runt 30 000.
Så här ser det då ut.
Inköpskostnad: 380 000 kr
Försäljning: 510 000 kr
Uppskjuten skatt: ca 30 000 kr
Mäklararvode: 30 000 (men vet inte om det är TOTALT)

Sen får jag ju dra av det som renoverats i hemmet, vilket kanske är 50 000 kr. MEN, en stor fundering är då VITVARORNA, de VANN jag ju. Det är ett värde för 50 000 som jag REDAN BETALAT VINSTSKATT på, vad händer med DEM?!? De är UTÖVER de 50 000, som jag ju lagt på köksinredning.

HUR är det MÖJLIGT att ens ha en ANING om hur mycket jag kommer att få behålla?!?

Någon Skatteverket-arbetande där ute?