400-500 kronor på

två veckor.

Det jag INTE skulle köpt denna månad:
Öl och biljett till staden för utekväll

Det jag SKULLE vilja köpa denna månad:
Kläder till barnen

Det jag BEHÖVER köpa:
Plåster till mitt skavsår och mat.

Jag räknade ut att jag har ungefär 60 kronor per dag fram till lönen. Idag skulle jag bjuda mina föräldrars vänner på fika. Summa 45:- för en torr fläta. 15 kronor kvar till nästa dag då alltså.

Det som jag inte kommer UNDAN att köpa: Present till ena dotterns kalas på lördag. Får bli godis och en peng.

Mat, har nästan inget hemma.
Låter fruktansvärt eller hur? Men det är inte så farligt som det låter. Jag HAR undanlagda pengar men vill inte ta av dem ... TYCKER att lönen SKA räcka.

Åtgärder för att få det att gå runt: Eg. tänkte jag att jag skulle panta flaskor, men de pengarna har jag ju bestämt mig för att lägga rakt ner i reskassan, så det är ett dåligt men dock ett alternativ.

- Köra bil så lite som möjligt, har månadskort och ska försöka handla det jag behöver och inget mer. Ingen storhandling alltså.
- Äta ur frys och kyl så långt det går. Frukt och grönt kommer jag dock inte undan.
- Försöka hinna baka bröd som jag kan ta med till jobb.

Ja, som ni ser så funkade mina kuvert-veckor SÅDÄR ... har fuskat och tvingats att ta i förväg och det straffar sig i slutändan. Det positiva är att jag behandlar pengar annorlunda ändå när jag har dem i kontanter. De blir helt enkelt mer verkliga för mig då. Känns jobbigare att se dem försvinna när jag har dem fysiskt. Tänker efter mer.

Tänker att det enda jag kan förändra är att strunta i att gå ut. Men då kommer jag att få krupp. Att färdas mellan ett jobb och hemmet varenda dag och inte se några andra människor kommer få mig att må MYCKET dåligt. Jag vantrivs för det första något så grymt på jobb, och att ha det som den enda sociala biten skulle bli för mycket för mig.

Jag har en liten hemlis att dela med mig av också hehe. Har varit på dejt ... två gånger. Men TYVÄRR, det klickar inte. Jag börjar bli rädd att jag blivit känslomässigt störd så att jag inte KAN släppa på några känslor längre. Förrän jag är intresserad av någon som inte vill ha mig. Han tyckte jag var trevlig och vill gärna träffa mig igen och jag känner mig som värsta boven, och vill inte såra någon. Träffade samma kväll en annan kille som jag träffat ute några gånger och som förälskat sig SÅ i mig. Vi pratar inte samma språk men ÅH, sjukt rätt kändes det annars. Det är väl konstigt. Man träffar någon från en annan kultur, ett annat språk och man gör sig hjälpligt förstådd men inser att det är döfött. Avbryter det hela med sorg i hjärtat. Sen träffar man någon annan som pratar ens språk, är ungefär lika gammal, ett ordnat liv och allt som man "borde" vilja ha, och kan inte kommunicera med människan, missförstånd hela tiden osv.
Ja, i alla fall så hittade den här första killen mig precis när jag bestämt träff med den ANDRA (dock inte träffat honom än) och undrade då lite ledsamt ifall han kan följa med mig. Och jag får bara ont i magen av att se honom för att hjärtat säger ett och hjärnan ngt annat. Så jag säger nej och går och träffar nya dejten. Och så blev det ... sådär.

Känner verkligen ibland att mitt liv blir inget annat än kaos, det bara byter form liksom. Och det är ju något som jag får söka hos mig själv. Det kan inte vara annat än jag som skapar detta kaos. Förmodligen gillar jag det på något vis, eftersom jag strävar mot struligheter hela tiden. Ibland undrar jag ifall det är att jag känner mig mer levande med lite kaos. Den här nya killen, han var ju snällare än något annat, om än lite skum i sina tankar. Jag kan sitta en hel kväll att chatta utan att känna att jag "måste få ut något speciellt av det", medan han krasst konstaterade att "han hade redan tillräckligt med vänner och ifall jag inte var intresserad kunde han lägga tiden på någon annan" ... eh, jaha. Så pass undrar man då. Och tänker att "ja, men gör det då" ... jag dras till halvstruliga killar och har alltid gjort det. Funderat mycket på varför. Har haft en äckligt trygg uppväxt men med en dominant mamma och känslomässigt frånvarande pappa. Säkert ligger det något i det.

Har dåligt samvete för barnen ... att jag inte orkar engagera mig så mycket som jag skulle vilja. Undrar ifall det har med allt som hänt att göra eller jag bara blivit ... så ego. Inte så att jag försummar dem men ... känner ibland att jag kanske skulle göra mer ... men så har jag ju också konstant dåligt samvete för det mesta. Jag skrev till min mor häromdagen att jag döper härmed om mig till "Xxxxxx Otillräcklig Xxxxxxx".
Inte tillräckligt engagerad, varken på jobb eller i barnen, inte i mig själv heller för den delen ...
Inte tillräckligt sund ...
Inte tillräckligt bra på att fixa hemma ...
Inte tillräckligt med pengar ...
Inte tillräckligt med energi ...
Inte tillräckligt någonting ...

Och nej, detta är ingen ömk-blogg. Bara konstaterande från min sida. Har nog lite höga krav på mig själv och andra i min omgivning. Kommer jag hem till andra kan jag konstatera att ja, jag har inget att ha dåligt samvete för, vad gäller städning osv. (bryr mig alltså inte om hur ANDRA har det, reflekterade aldrig förr över NÅGOT, men nu när kraven kommer på mig själv så tänker jag på hur HAR andra det egentligen?)

Nä, nu orkar jag inte tänka mer idag.