Mitt liv känns overkligt ...

I helgen som gått har jag haft två huvudsysslor.

1. Försökt förmå min vän att lämna mannen som psykiskt misshandlar henne, och tröstat henne. Förtvivlan är nog rätta ordet. Jag har förstått att det är värre än jag någonsin kunde tro. Misstänker fortfarande att han slagit på henne men det finns ju de som "nöjer" sig med psykisk terror.

2. Tröstat min mamma. Hon var med om en MYCKET obehaglig händelse och återigen undrar man vad som händer i världen. Hon har en "grannpojk", i 25-årsåldern. Bor fortfarande hemma men mamman har ny man i grannstaden. Mamma hörde ljud utifrån och att pappa pratade med någon som skrek rakt ut, RING AMBULANS!!! Ja, grannpojken hade då hängt sig i garaget och en stund tidigare hade hans mamma ringt och anat oråd, kontaktat pappan till pojken och han var i närheten och kunde då köra hem och kolla läget. Där hängde han då ... vid liv. Mamma fick alltså ringa ambulansen och se när de åkte iväg med honom på båren. Polisen kom senare och berättade att de inte hade kunnat rädda honom.

Killen var en "sökare", väldigt trevlig, kom alltid och pratade, visade sina snokar och andra djur. Jag förstod att han hade en lite "mörkare" sida men det var liksom inget som var uttalat. Han hade dock pratat med min mamma om sina tidigare problem och att han varit deprimerad. Så gjorde flickvännen slut och så blev det som det blev ...

Så återigen frågar jag mig, vad ÄR det som HÄNDER?!? Känner mig helt SLUT som vän och tröstare. Som tur är har jag min egen tröstare, men jag förstår om jag tjatar ihjäl honom så jag får väl ta det lite lugnt ...

Overkligt ...