Om någon undrar så ...

ligger jag lite lågt ett tag, saker och ting går inte riktigt som planerat ... varken ekonomiskt eller något annat. Men jag återkommer så fort saker börjar reda ut sig.

Ha en fin vecka!!!

11,33%

HELT fint alltså.

Som svar på karrärmorsas frågor:
Har du barnen hel- eller halvtid?
Heltid, han har dem fre kväll till söndag kväll varannan vecka.

Får du underhållsbidrag som du ska?
Det fick jag efter att jag bråkat med Försäkringskassan om att han vägrade ge mig det, och när han väl gjorde det så var det två veckor för sent, varje månad. Så, jo, det får jag.

Har du sökt eller har rätt till bostadsbidrag?
Japp, 100 riksdaler får jag i månaden.

Hur mycket av din lön är kvar när din månadsbudget (alla räkningar, mat, boende) är betalda?
Svårt att säga, jag brukar räkna så här:
Fasta räkningar och återkommande brukar vara i snitt 12 000:- (kanske lite under)
Sparandet är totalt 2 800:-
Övrigt ska gå till allt annat. Mat, kläder till samtliga. Semestersparande har vi inget egentligen, blir ifall det blir något över.

Så här blir det:
Lön 16 900:- (netto)
Bostadsbidrag: 100:-
Barnbidrag: 2 200:-
Underhåll: 2 546:-
Totalt: ca 21 700:-

Minus räkningar: 12 000:-
Kvar ca 9 700:-
Sparande: 2 800:-
Kvar efter sparande 6 900:-

Låter just nu väldigt mycket i mina öron och i verkligheten brukar jag ha ca 5 000 kvar ... för det kommer ALLTID ett par stora räkningar/utgifter som jag inte kunnat förutse. Eller förutse och förutse, det kommer ju när det kommer men ibland tänker jag inte så långt som att det måste vara just NU filtret måste bytas osv. Denna månaden var det bl a ett VATTENFILTER till kylen som kostar 460 SPÄNN, det har jag skjutit upp några månader nu för att jag har inte haft råd ... Kostar att ligga på topp ... hehe.

Men, ungefär så ser det ut.

Det tar sig ...

+9,70 på mina fonder. Nu har jag 7256 kvar till mitt mål ifall allt går som det ska. Känns riktigt nice.

Det som jag nu funderar och älter är istället ifall jag börjat bli lat ... jag tycker att man gör inget annat än flänger runt som en skottspole och ska fixa och dona osv. Ändå har jag mer och bättre ordning nu än när vi var två. Idag t ex, man slutar klockan ett. Vad händer, jo man RUSAR hem och klipper gräset, tvättar, ska hinna grilla, klippa gräskanter, bränna ogräs osv. Till vilken nytta tänker jag. Prestation, prestation och åter prestation. Tankarna far igenom huvudet konstant på alla måsten. Och då har ändå mina barn inga aktiviteter längre. Nä fy sjutton, ibland ifrågasätter jag verkligen min attityd till att "jag har det så bra själv". Jag vet ju att ingen någonsin har "fixat något tills jag kommer hem" eller någon glad överraskning över huvudtaget. Är så slut emellanåt att man bara vill slänga sig på golvet och skrika "Jag VILL inte!!!" Vill inte tvätta, vill inte klippa gräs osv. Idag ska jag grilla och bjuda mina föräldrar på mat. Inte kan någon annan sticka och handla det lilla kompletterande som behövs till det, medan någon klipper gräset? Inte står någon vid grillen när jag fixar tillbehören. Inte hänger någon tvätten när jag passar på att ta en dusch? Nä, själv själv själv. Och missförstå mig rätt, jag GILLAR OCKSÅ att vara själv, men jag blir så trött emellanåt. Fattar inte hur man ska få ihop livspusslet. I o f s så gjorde jag nästan allt själv när vi var två också, men det FANNS ändå glimtar av avlastning. Och så vågar man knappt be om hjälp heller för man vet att folk har så mycket själva.

Idag har jag i alla fall bett min pappa om lite hjälp i trädgården. Sen bjuder jag på middag, förhoppningsvis finns mamma där och kan bära ut något åtminstone ...

Och sen är mina pengar slut. Så kan jag grubbla på det istället ett tag ...

Har också passat på att göra dagens goda gärning. Jag passade på att klippa grannens gräs, som också är själv. Så blir hon nog glad när hon kommer hem =)

Hoppas att ni får en härlig helg!

Inga utgifter idag =)

Alltså, glad. Inga utgifter idag =) Härligt. Men nu börjar det verkligen ta slut i både kyl och skafferi.

Lite glad också för mitt fondsparande som gått upp, ligger nu på +8,36% vilket känns helt OK. Endast 7 532:- kvar till mitt mål.

Buffertspar ligger som förväntat på 4 000:-. Kunde gott varit lite mer, men så är det och så får det vara.

Ska försöka börja beta av mina småskulder. Finns lite skulder på Ikea, en hos mamma, min kredit. Lägger upp en räknare för den när jag vet exakt summa. Blir mer än jag vill ... Men jag har bestämt mig, de ska bort. Klippt Ikeakortet. Så fort krediten är borta ska det kortet och kontot avslutas, har haft det sen jag flyttade hemifrån. Från början var den på 12 000, nu är den "bara" på 4 000:-. Många bäckar små ...

Men från mitt kaotiska liv utan spar kan jag nu konstatera att jag och barnen innehar ca 55 500 kronor. Känns som en hisnande siffra om jag tänker positivt och glömmer mina skulder, haha. PLUS att jag har lite sparande hos Riksgäldsspar, men har dålig koll på hur mycket.

Klapp klapp på min egen axel för att jag lyckats med DET.

Har jag inte börjat beta av småskulderna tidigare så ska de bort då min dubbla elräkning försvinner. Det är som sagt 450 kronor extra varje månad i några månader till. SEN borde de kunna gå till de onödiga skulderna.

Exakt 580 kronor kvar

det kan ju låta jättemycket i mina öron, men med tanke på att man går in och handlar lite frukt till barnen så har det gått 100 spänn utan att man hinner blinka. Så känns det inte som några fantastiska summor precis ...

Kämpigast nu är ändå kollegan som ägnar hela dagen åt att handla saker som hon och hennes familj så mycket BEHÖVER och som de ALLTID ÖNSKAT sig. Allt från märkeskläder, cyklar, digitalkameror och golfset/golfkläder till barnen som är 8 och 11. Emellanåt tycker jag mest synd om henne och hennes pryljakt, men när man känner att så mycket får stå tillbaka medan hon ägnar dagarna till att jaga prylar, som jag tycker är helt onödiga, då känns det. Och jag blir lite avundsjuk, inte på prylarna men på att hon KAN ...

Funderat mycket på mina utekvällar, och jag kan konstatera att visst kostar de ... men de sista gångerna har det gått några hundralappar, och det TYCKER jag faktiskt att jag ska kunna unna mig. Det hade varken gjort från eller till, äter billig mat, jag köper inga kläder, inga filmer och ingen musik som ligger mig varmt om hjärtat i annat fall. Har inga andra aktiviteter kvar som kostar mig något. Tänker så det knakar ifall det finns annat att dra in på men kommer bara fram till att NEJ, det gör det inte.

Har tänkt på mina skattepengar. Det mesta ska in på buffertsparandet (kommer få byta kamrem och sånt kul på min bil .... SUCK!) men en del ska jag ta till att fixa lite i hemmet. Småprylar som behöver göras som stört mig ett bra tag ... En gardin här och lite färg där. Målade några av mina dörrar i fjol och ska måla ett par till. Tror jag behöver göra en liten lista.

400-500 kronor på

två veckor.

Det jag INTE skulle köpt denna månad:
Öl och biljett till staden för utekväll

Det jag SKULLE vilja köpa denna månad:
Kläder till barnen

Det jag BEHÖVER köpa:
Plåster till mitt skavsår och mat.

Jag räknade ut att jag har ungefär 60 kronor per dag fram till lönen. Idag skulle jag bjuda mina föräldrars vänner på fika. Summa 45:- för en torr fläta. 15 kronor kvar till nästa dag då alltså.

Det som jag inte kommer UNDAN att köpa: Present till ena dotterns kalas på lördag. Får bli godis och en peng.

Mat, har nästan inget hemma.
Låter fruktansvärt eller hur? Men det är inte så farligt som det låter. Jag HAR undanlagda pengar men vill inte ta av dem ... TYCKER att lönen SKA räcka.

Åtgärder för att få det att gå runt: Eg. tänkte jag att jag skulle panta flaskor, men de pengarna har jag ju bestämt mig för att lägga rakt ner i reskassan, så det är ett dåligt men dock ett alternativ.

- Köra bil så lite som möjligt, har månadskort och ska försöka handla det jag behöver och inget mer. Ingen storhandling alltså.
- Äta ur frys och kyl så långt det går. Frukt och grönt kommer jag dock inte undan.
- Försöka hinna baka bröd som jag kan ta med till jobb.

Ja, som ni ser så funkade mina kuvert-veckor SÅDÄR ... har fuskat och tvingats att ta i förväg och det straffar sig i slutändan. Det positiva är att jag behandlar pengar annorlunda ändå när jag har dem i kontanter. De blir helt enkelt mer verkliga för mig då. Känns jobbigare att se dem försvinna när jag har dem fysiskt. Tänker efter mer.

Tänker att det enda jag kan förändra är att strunta i att gå ut. Men då kommer jag att få krupp. Att färdas mellan ett jobb och hemmet varenda dag och inte se några andra människor kommer få mig att må MYCKET dåligt. Jag vantrivs för det första något så grymt på jobb, och att ha det som den enda sociala biten skulle bli för mycket för mig.

Jag har en liten hemlis att dela med mig av också hehe. Har varit på dejt ... två gånger. Men TYVÄRR, det klickar inte. Jag börjar bli rädd att jag blivit känslomässigt störd så att jag inte KAN släppa på några känslor längre. Förrän jag är intresserad av någon som inte vill ha mig. Han tyckte jag var trevlig och vill gärna träffa mig igen och jag känner mig som värsta boven, och vill inte såra någon. Träffade samma kväll en annan kille som jag träffat ute några gånger och som förälskat sig SÅ i mig. Vi pratar inte samma språk men ÅH, sjukt rätt kändes det annars. Det är väl konstigt. Man träffar någon från en annan kultur, ett annat språk och man gör sig hjälpligt förstådd men inser att det är döfött. Avbryter det hela med sorg i hjärtat. Sen träffar man någon annan som pratar ens språk, är ungefär lika gammal, ett ordnat liv och allt som man "borde" vilja ha, och kan inte kommunicera med människan, missförstånd hela tiden osv.
Ja, i alla fall så hittade den här första killen mig precis när jag bestämt träff med den ANDRA (dock inte träffat honom än) och undrade då lite ledsamt ifall han kan följa med mig. Och jag får bara ont i magen av att se honom för att hjärtat säger ett och hjärnan ngt annat. Så jag säger nej och går och träffar nya dejten. Och så blev det ... sådär.

Känner verkligen ibland att mitt liv blir inget annat än kaos, det bara byter form liksom. Och det är ju något som jag får söka hos mig själv. Det kan inte vara annat än jag som skapar detta kaos. Förmodligen gillar jag det på något vis, eftersom jag strävar mot struligheter hela tiden. Ibland undrar jag ifall det är att jag känner mig mer levande med lite kaos. Den här nya killen, han var ju snällare än något annat, om än lite skum i sina tankar. Jag kan sitta en hel kväll att chatta utan att känna att jag "måste få ut något speciellt av det", medan han krasst konstaterade att "han hade redan tillräckligt med vänner och ifall jag inte var intresserad kunde han lägga tiden på någon annan" ... eh, jaha. Så pass undrar man då. Och tänker att "ja, men gör det då" ... jag dras till halvstruliga killar och har alltid gjort det. Funderat mycket på varför. Har haft en äckligt trygg uppväxt men med en dominant mamma och känslomässigt frånvarande pappa. Säkert ligger det något i det.

Har dåligt samvete för barnen ... att jag inte orkar engagera mig så mycket som jag skulle vilja. Undrar ifall det har med allt som hänt att göra eller jag bara blivit ... så ego. Inte så att jag försummar dem men ... känner ibland att jag kanske skulle göra mer ... men så har jag ju också konstant dåligt samvete för det mesta. Jag skrev till min mor häromdagen att jag döper härmed om mig till "Xxxxxx Otillräcklig Xxxxxxx".
Inte tillräckligt engagerad, varken på jobb eller i barnen, inte i mig själv heller för den delen ...
Inte tillräckligt sund ...
Inte tillräckligt bra på att fixa hemma ...
Inte tillräckligt med pengar ...
Inte tillräckligt med energi ...
Inte tillräckligt någonting ...

Och nej, detta är ingen ömk-blogg. Bara konstaterande från min sida. Har nog lite höga krav på mig själv och andra i min omgivning. Kommer jag hem till andra kan jag konstatera att ja, jag har inget att ha dåligt samvete för, vad gäller städning osv. (bryr mig alltså inte om hur ANDRA har det, reflekterade aldrig förr över NÅGOT, men nu när kraven kommer på mig själv så tänker jag på hur HAR andra det egentligen?)

Nä, nu orkar jag inte tänka mer idag.

Jamen äntligen ...

Hemlöshetsstrategi ...

Lite för sent men dock.

Jag minns med förtvivlan ... hur jag ringde kronofogdemyndigheten och grät, efter att ha fått beskedet att de tänkte tvångssälja mitt älskade hus ... och frågade var jag och mina barn skulle ta vägen. På andra sidan satt en iskall madame och sa "amen herregud, det finns väl andra boende!" ... då tänkte hon nog inte på vilken kränkning hela historien innebar för mig.

Jag hade lurats av min livskamrat. Så lurad ...

Jag gjorde allt för att försöka reda ut, satt nätterna igenom och försökte reda ut papper och fakturor, vände upp och ner på hela hemmet och hans kontor för att se vad som kunde räddas.

Jag drog in min bror i vår kaoskarusell. Och man kan tycka att blod är blod och att man ska ställa upp när famljen är i knipa. Han hjälpte, men det var inte utan att jag kände mig totalförnedrad och som en riktigt nolla. (hur kunde jag låta detta hända, var jag en idiot eller???)

Jag gick till en företagsläkare, som undrade ifall "... min arbetsgivare klagade eller?" Allt jag gjorde på jobb blev fel, jag var på gränsen till nervsammanbrott varenda dag. Men klagat, nej, det vet jag inte, mer insinuerat och kommenterat i nedsättande ton om mina fel ... Företagsläkare är just som det låter, en läkare till för företagaren, inte de anställda (åtminstone på det här stället). När jag körde därifrån skakade jag som ett asplöv, höll på att krocka på vägen hem ... och det enda hon kom fram till var att det var en "FULLSTÄNDIGT normal reaktion på en skilsmässa".

Jag ringde till "min psykolog" som jag då gått hos, som jag för övrigt betalade ur egen ficka, 500 spänn per gång och bröt ihop totalt. Hon tyckte det var ett skandalöst beteende och att jag borde anmäla henne. Hon skickade mig till hennes kollega, psykiater, psykologen som "varit med oss ett tag och försökt hjälpa" förstod min situation, följde med mig till läkaren som om jag var ett litet barn ... och läkaren blev förskräckt, trodde jag var självmordsbenägen och klämde in mig trots tidsbrist. Lät mig komma utan att betala, pga omständigheterna och "råd" från pyskologen. Hon höll med om att det var en normal reaktion men att företagsläkaren var oförmögen att ge rätt diagnos. Jag var totalt utmattningsdeprimerad, gick hos läkare och åt medicin för att överhuvudtaget ta mig ur sängen, samtidigt skulle man, tro det eller ej, få vardagen att fungera. Jobbet skulle skötas, fyra barn skulle tas om hand och allt runtikring såsom läxor, mat, tvätt. Företagsläkaren gav mig säkert 10 minuter av sin dyrbara tid (trots att de satt upp en "dubbeltid". Därefter hennes konstaterande ... Psykiatern satt säkert åtminstone en timme och frågade och pratade och undrade. Jag vet ärligt talat inte var jag varit idag ifall jag inte fått all hjälp från dessa två. Det kändes faktiskt som att de räddade mitt liv. Ingen som inte varit i min (och många andras) situation kan någonsin förstå hur det är att vara så långt nere, och därför blir jag så totalt vansinnig när politiker sitter och vräker ur sig att "ingen ska sjukskrivas". Det är bara att konstatera, de har ingen aning ... synd att ha en så snäv syn ... mycket synd.

Ja, säga vad man vill, starkare blir man. Men att barn ska vräkas från sina hem, det är skandalöst. Det som gjort mig MEST förundrad är att när det gått tillräckligt långt ... DÅ har staten makt att göra precis vad som helst, men VARFÖR, vill man nästan skrika, VARFÖR GÖRS INGET INNAN?!? Jag menar, det var inte över natten som min fd sambo blev skyldig hundratusentals kronor i utebliven moms, pga av skönstaxering, en påhittad siffra av myndigheterna som måste MOTBEVISAS. Det var inte över natten som Englas mördare blev som han blev. Ok, man kan inte tvångsinta folk bara för att de gjort ett övertramp, men jag tycker det är dags att folk som sitter med makt att de börjar ta ansvar. Tänk ifall någon på skatteverket eller kronofogden hade sagt till mig direkt eller åtminstone några år tidigare, när allt "började gå fel", då hade jag kanske kunnat reda ut allt eller åtminstone dra mig ur i tid, eller hjälpt min fd på något vis. De MÅSTE ju ha befogenheter till att säga ifrån tidigare, eftersom de tydligen hade befogenhet till att tvångssälja mitt hus i slutändan. Det spelade ingen ROLL att JAG inte hade varken betalningsanmärkningar eller så mycket som ett inkassokrav, de kunde bara tvångssälja det ändå ...