Jamen äntligen ...

Hemlöshetsstrategi ...

Lite för sent men dock.

Jag minns med förtvivlan ... hur jag ringde kronofogdemyndigheten och grät, efter att ha fått beskedet att de tänkte tvångssälja mitt älskade hus ... och frågade var jag och mina barn skulle ta vägen. På andra sidan satt en iskall madame och sa "amen herregud, det finns väl andra boende!" ... då tänkte hon nog inte på vilken kränkning hela historien innebar för mig.

Jag hade lurats av min livskamrat. Så lurad ...

Jag gjorde allt för att försöka reda ut, satt nätterna igenom och försökte reda ut papper och fakturor, vände upp och ner på hela hemmet och hans kontor för att se vad som kunde räddas.

Jag drog in min bror i vår kaoskarusell. Och man kan tycka att blod är blod och att man ska ställa upp när famljen är i knipa. Han hjälpte, men det var inte utan att jag kände mig totalförnedrad och som en riktigt nolla. (hur kunde jag låta detta hända, var jag en idiot eller???)

Jag gick till en företagsläkare, som undrade ifall "... min arbetsgivare klagade eller?" Allt jag gjorde på jobb blev fel, jag var på gränsen till nervsammanbrott varenda dag. Men klagat, nej, det vet jag inte, mer insinuerat och kommenterat i nedsättande ton om mina fel ... Företagsläkare är just som det låter, en läkare till för företagaren, inte de anställda (åtminstone på det här stället). När jag körde därifrån skakade jag som ett asplöv, höll på att krocka på vägen hem ... och det enda hon kom fram till var att det var en "FULLSTÄNDIGT normal reaktion på en skilsmässa".

Jag ringde till "min psykolog" som jag då gått hos, som jag för övrigt betalade ur egen ficka, 500 spänn per gång och bröt ihop totalt. Hon tyckte det var ett skandalöst beteende och att jag borde anmäla henne. Hon skickade mig till hennes kollega, psykiater, psykologen som "varit med oss ett tag och försökt hjälpa" förstod min situation, följde med mig till läkaren som om jag var ett litet barn ... och läkaren blev förskräckt, trodde jag var självmordsbenägen och klämde in mig trots tidsbrist. Lät mig komma utan att betala, pga omständigheterna och "råd" från pyskologen. Hon höll med om att det var en normal reaktion men att företagsläkaren var oförmögen att ge rätt diagnos. Jag var totalt utmattningsdeprimerad, gick hos läkare och åt medicin för att överhuvudtaget ta mig ur sängen, samtidigt skulle man, tro det eller ej, få vardagen att fungera. Jobbet skulle skötas, fyra barn skulle tas om hand och allt runtikring såsom läxor, mat, tvätt. Företagsläkaren gav mig säkert 10 minuter av sin dyrbara tid (trots att de satt upp en "dubbeltid". Därefter hennes konstaterande ... Psykiatern satt säkert åtminstone en timme och frågade och pratade och undrade. Jag vet ärligt talat inte var jag varit idag ifall jag inte fått all hjälp från dessa två. Det kändes faktiskt som att de räddade mitt liv. Ingen som inte varit i min (och många andras) situation kan någonsin förstå hur det är att vara så långt nere, och därför blir jag så totalt vansinnig när politiker sitter och vräker ur sig att "ingen ska sjukskrivas". Det är bara att konstatera, de har ingen aning ... synd att ha en så snäv syn ... mycket synd.

Ja, säga vad man vill, starkare blir man. Men att barn ska vräkas från sina hem, det är skandalöst. Det som gjort mig MEST förundrad är att när det gått tillräckligt långt ... DÅ har staten makt att göra precis vad som helst, men VARFÖR, vill man nästan skrika, VARFÖR GÖRS INGET INNAN?!? Jag menar, det var inte över natten som min fd sambo blev skyldig hundratusentals kronor i utebliven moms, pga av skönstaxering, en påhittad siffra av myndigheterna som måste MOTBEVISAS. Det var inte över natten som Englas mördare blev som han blev. Ok, man kan inte tvångsinta folk bara för att de gjort ett övertramp, men jag tycker det är dags att folk som sitter med makt att de börjar ta ansvar. Tänk ifall någon på skatteverket eller kronofogden hade sagt till mig direkt eller åtminstone några år tidigare, när allt "började gå fel", då hade jag kanske kunnat reda ut allt eller åtminstone dra mig ur i tid, eller hjälpt min fd på något vis. De MÅSTE ju ha befogenheter till att säga ifrån tidigare, eftersom de tydligen hade befogenhet till att tvångssälja mitt hus i slutändan. Det spelade ingen ROLL att JAG inte hade varken betalningsanmärkningar eller så mycket som ett inkassokrav, de kunde bara tvångssälja det ändå ...