Tyskungen har skrivit om dagens outfit. Det är helt underbart.
Modeblogg …
Jag har länge undrat över dessa modebloggar. Helt ärligt … WHY??? Jag fattar det inte. VARFÖR vill man se vad ANDRA människor bär för kläder?!? Snälla förklara någon, för jag är verkligen helt stum av förvåning … har folk så JÄVLA dåligt självförtroende att de måste se ANDRA och kolla av hur man SKA klä sig på något vis? Eller vad HANDLAR DET OM??? Rent intresse? Att folk vill bli sedda? Ja det vill ju alla. Eh … har man inget att skriva om så kan man alltid visa upp sig? "Kolla mamma, se på mig så fiiiin jag är”.
Om jag gör en sökning på Google på ”Dagens outfit” får jag följande resultat:
ungefär 1 050 000 engelska och svenska sidor för dagens outfit. Jag har inte kollat relevansen i dem men ... My GOOOOOD som de säger.
Man kan i och för sig FÖRSTÅ att folk får dåligt självförtroende när föräldrar visar sina barn att de inte duger om de inte är iklädda dyra och fina märkeskläder. Folk som envisas med att sätta adidas-skor på bebisar som inte ens är i närheten av att gå. Osäkra föräldrar som får osäkra barn. Inte konstigt att det blir hysteriskt till slut.
Hade en diskussion med mitt ”X” igår. Om just detta.
För att klargöra: Mina barn är hela och rena, de saknar inget i sina garderober men ibland blir det ”sena” köp. För det mesta är det p g a ekonomin. Ibland är det för att det är ont om tid eller HOPPLÖST att hitta något som passar. Och som de gillar. Vi har inga sådana affärer runt husknuten utan måste ta oss flera mil för att köpa kläder och annat. De har massor med kläder i sina garderober, somligt är ärvt och somligt nytt. Oftast använder de bara en bråkdel av det som finns, och det är då de kläder som de gillar mest. Inget konstigt i detta.
Jag köpte vinterskor till Lilla i augusti, de gick sönder i oktober. Ja, det var dumt att låta henne gå i Skopunktenskor så tidigt så att de inte höll en säsong. Kvittot, som jag alltid brukar spara, var borta. I vilket fall hade det varit tio mil för att byta dem så ... Jag har inte haft pengar till att köpa nya men hade sagt till barnen att det är det första vi köper när barnbidraget kommer. Det har varit över tio grader alla dagar så gympaskor har UR MINA ögon varit nog så bra.
Mitt X gillar att hacka på barnen. En gång stod han i min hall en hel timme för att han vägrade lämna huset ”så länge hon hade de j----a byxorna på sig”. Det slutade med att Lilla kröp in i garderoben(!) och låg där i minst en halvtimme. Hon är ÅTTA år. Ni förstår nog hur hon kände sig. Hon har då inte för vana att krypa in i garderoben. Hon hade varit i skolan med de j-----a byxorna och jag frågade mina vänner som sett henne om de tyckte det var något konstigt med hennes kläder (och de är ärliga). Helt vanliga jeans, som var LITE stora i midjan. Jag föreslog skärp, hon ville inte ha det utan trivdes bra i dem som de var. Inget konstigt tyckte mina vänner. Helt normal och fin åttaåring.
Vad tror ni det slutade med? Tror ni att hon bytte byxor?
Nej, efter en timme så hade han hackat på henne, han hade skrikit och gormat och hon var ledsen och förminskad. Till slut gav han upp och fick åka iväg med henne i de j------a byxorna. Hennes ögon såg ledsna ut när hon lämnade mig och jag hade bara stor klump i magen. För att ni ska förstå att det inte bara är den här gången som får mig att reagera så kan jag understryka med att min mamma blev så chockad en gång att hon kom helt av sig när hon skulle bjuda honom på kalas. Hon tyckte han betedde sig totalt oacceptabelt och struntade därför i att bjuda honom. En mycket god vän blev utsatt för samma sak när han var hos henne och lämnade av en kompis, då hackade han också på mina barn. Den ena såg ut ”si” och den andra såg ut ”så”. Jag kan säga att mina BARN tycker att de är fina, de är trygga och glada barn. Och de är vackraste tjejerna i världen, med eller utan kläder.
Så var det då dags i helgen igen. 
Han kom och lämnade dem och deklarerade att han hade varit SÅ DUKTIG och köpt skor till Lilla. Upplyste mig om att det var inte kul att hämta Lilla i skolan och se att hon hade ärvda (vilket de var) och trasiga skor (vilket de inte var). (obs, inte de på bilden)
Tänk om han bara kunde köpt skorna och knipit käft. Men nej, han måste GNIDA in det, hur DUKTIG han var. Jag blev så JÄVLA förbannad. Här kommer HAN, som behagar dyka upp FYRA dagar i månaden i deras liv, och har MAGE att kommentera något överhuvudtaget. Så jag skrev och frågade om han hade någon aning om hur lätt det är att försöka hinna med allt. Och ha extremt tight ekonomi. JA, han har det tight också, de gör utmätning på hans lön men han har också svarta pengar så det räcker och blir över. Något som faktiskt Skatteverket mer eller mindre godkände (mellan raderna) då han var tvungen att gå i konkurs. Jag har inga svarta pengar. Då kan ju HAN stå för klädinköpen om han tycker det är så fel med mina.
Det slutade med att jag bittert förklarade för honom att man blir ingen förälder för att man köper ett par nya skor en gång i kvartalet och att han kunde komma och kommentera om han någon dag skulle vara intresserad av att ta ansvar på RIKTIGT. Då släpper han en bomb. ”Vi kan ha växelvis boende efter nyår”.
Och tack tack tack, inga kommentarer om att detta är bra nu.
Vi pratar om en människa, vars stora barn fick lida hela sin skolgång för att han inte kom i tid EN dag till skolan. Flicka nummer två hade konstant ont i magen för att pappa aldrig lämnade henne i tid. Hon blev utskälld av läraren (obs, HON blev utskälld, inte pappan) Jag lämnade över ansvaret EN (1) dag och ringde hem klockan tio, då hade JAG ont i magen för jag tänkte att Stora inte kommit till skolan. Klockan tio var de … hemma. Mycket riktigt, DE ”somnade om”. Inte HAN, utan DE, barnen var alltså orsaken till att de inte kommit till skola/dagis i tid. Totalt oansvarig, som alltid.
Vi pratar om en man som stod inför en ADHD-utredning som inte genomfördes, men det finns starka misstankar. Nu är det inte så att jag DÖMER någon med ADHD eller andra bokstavskombinationer eller andra svårigheter. Men det innebär komplikationer i vissa situationer och denna man ska INTE ha ansvaret för barn. Han är jättebra MED barnen, NÄR han väl är där. Men i övrigt får det vara ”snälla pappa som gör roliga saker med barnen”-typen. För att undvika denna bomb, som jag misstänkte skulle släppas, skrev vi papper på att så kommer fallet inte att bli. Såvida inte vissa kriterier är uppfyllda. Jag känner honom för väl. För många har fått lida för hans icke-ansvarstagande. Så jag sa att det kommer inte hända, såvida han inte tänkt flytta. Och då skrev han ”flytta är absolut inte aktuellt men numera har jag transportmöjligheter och ett arbete som ger möjlighet att få det att fungera. Hur hade du annars tänkt att jag ska kunna ta del i deras vardag?”
Ja, jag blir bara stum … Så NU har han ett jobb som det fungerar att ha barn med. NU har han transportmöjligheter och så vidare. (Kan upplysa om att här är kommunikationer som går varje halvtimme mellan stad/by.) Så NU passar barn in i hans liv?!? NU kan han ta ansvar för dem=!?? Han är bara för mycket. Tänk ifall JAG skulle sagt så. Tänk om JAG skulle tagit mitt pick och pack och flyttat och sagt att “Nä, idag har jag inte tid att hämta barnen, för jag måste jobba!!!” Hur gör ni? Har ni dagar då ni inte har tid att hämta era barn? Vem tar i så fall hand om dem?!? För mycket som sagt …
Mitt svar blev att möjligheten till växelvist boende raderade han för länge sedan men att han kunde visa NÅGOT intresse av dem förutom de få dagar i månaden han har dem. Aldrig ett telefonsamtal, aldrig en fråga om NÅGOT som pågår i deras liv. Inte en önskan om att få ha dem på lov, helgdagar osv. JAG får sitta och kolla lovdagar för att de ska få träffa honom. Oftast blir det ändå ”missförstånd” så att han ”måste jobba” …
I helgen är det långhelg (lov i skolan) och jag skulle åkt bort på en weekend i min väns stuga. Alltså frågade jag om han kunde ta en extrahelg. Det var ok. Men sen blev det inte av med vår lilla tur. Så då frågade jag om vi skulle ändra tillbaka helgen. Njä det behövde vi ju inte … men sen kom han på: ”Ja, det förstås … då kunde jag ju gått ut på lördag” sa han. Ja, för DET är ju viktigt tänkte jag. Men de kunde komma på söndag eftersom måndagen var en lovdag men jag fick inte lämna dem innan söndag klockan 15.00 = han ska supa skallen i bitar till morgonkvisten och sova resten av tiden till och med klockan 15. Vilket kommer innebära en kul(?) dag för barnen??? Lilla skrek ”NEEEEEEEEEJ”, när jag sa att de skulle till pappa i helgen. Jag gör mitt allra bästa för att INTE säga negativa saker om honom. Tids nog kommer de se det själv och det är ju inget kul det heller. Men inte mycket jag kan göra något åt. Hans största tjej (nu 20 år) har gett upp och ”bryr sig inte”. Nummer två (17 år) är förtvivlad och ringer allt emellanåt och säger att hon hade ”bott hos mig ifall jag bott i rätt stad”. Vill bara att ”allt ska vara som förr”. Ringer och berättar vad som INTE finns i kylen … att när de små kommer så ”blir de en familj” igen, det lagas mat och det ska städas … varannan helg då … i övrigt så finns det varken mat eller omsorg i den ”familjen” eller för min goa goa bonustjej. Hon bor mer eller mindre hos sin pojkväns familj. Mitt hjärta blöder för henne och han kan skatta sig lycklig som fått henne så fin som hon blivit. Det kunde gått käpprätt åt skogen med tanke på hennes ålder när de flyttade och på hur HAN behandlat henne. Så nej, något växelvist boende ser jag inte i min kalender. Tråkigt nog.
Den mannen har fått så många chanser att det räcker ett par livstider. Han har gått över alla gränser som finns att gå över och han bara fortsätter trampa på folk.
FY!
Inlägg
