Sourze Weekend

Om inte jag minns fel så kommer min lilla story att publiceras idag ... och jag lägger in texten här för er som inte har tillfälle att läsa den. (och är intresserade så klart, haha)

Från kaos till koll …
Vi var en vanlig modern familj. Året var 2000. Jag hade sambo, villa, två barn och två bonusbarn. Sambon startade eget inom reklambranschen. Jag var lycklig, livet lekte. Första åren som företagare gick som på räls. Jobben kom i strid ström och det var svårt för min sambo att säga nej till jobben, pengar behövde dras in och han njöt av jobbet. Vi hade lagom med pengar, inget överskott, men lagom. Jag skötte marktjänst och sambon jobbade. Och jobbade. Blev trött men jobbade ännu mer. Kvinnan som skötte min sambos bokföring tröttnade på att han inte fick saker och ting gjorda. Hon slutade. Viktiga dokument lades på hög. Sambon försäkrade mig om att allt var ”OK” och att han ”hade koll på det”. Jag hade onda aningar men nöjde mig med hans svar.

Han började förändras. En glad spjuver hade blivit en trött och utarbetad skugga. Inget var kul, allt var jobbigt. Jag hittade brev, från Skatteverket, KFM, ifrågasatte och fick återigen lugnande besked.

När jag misstänkt ett tag, att saker och ting inte stod rätt till, ringde jag i alla fall till Skatteverket. Jag frågade ifall de fick lov att lämna ut uppgifter om det var så att min sambo hade en skuld hos dem. Den okända mannen i luren sa: ”Javisst!” och sa sen: ”Oj, SITTER du ner?” Jag drog efter andan och hörde honom säga: ”Han har en skuld på 632 000 kronor!”. Alltså ett belopp som var mer än vad vi gett för vår villa.

Tiden efter det beskedet är ganska suddig. Mycket har jag förträngt, för smärtsamt och kaotiskt. Jag grät, jag bönade, jag bad honom förklara, bad honom ta tag i allt, men han fortsatte bara jobba. Flykt.

Jag försökte LÄNGE rädda vår fina familj, som vid det laget hade blivit en mycket trasig sådan. Min sambo var uppenbart sjuk, jag också, även om jag inte insåg det då. Vi gick till läkare, psykolog. Fick mediciner. Det blev lite lättare ett tag men det var för sent. Alldeles för sent. Vi pratade med Skatteverket, kronofogden osv. De var hjälpsamma och tillmötesgående men ville ha sina pengar. Han blev skönstaxerad, OFANTLIGA summor fabricerades. Eftersom kvitto saknades och vi inte kunde styrka så mycket så kvarstod skulden. Och växte …

Trots alla försök så ringde det en dag en dam från KFM. Hon konstaterade iskallt att de tänkte tvångssälja huset p g a att skulden var så stor. De skulle ”komma på fredag”. Jag kan inte förklara känslan. Det var så absurt. Sen sa hon att de kunde vara ”snälla” och låta oss ”försöka sälja huset själv” och gav oss ett datum då vi skulle ha sålt huset. Jag grät och sa förtvivlat att ”JAG har ju ingen skuld hos er” och frågade ”var i hela världen jag och MINA BARN skulle ta vägen?”. JAG hade inte en betalningsanmärkning, inte en skuld NÅGONSTANS. Hon konstaterade återigen iskallt att eftersom vi ägde halva huset vardera så kunde de tvinga mig att sälja min del och upplyste mig om att ”Det finns väl ANDRA boende!”

Så kom det oundvikliga. Vi separerade och sålde huset 2006. Lugnet la sig och tankarna kom. Hur kunde vi drabbas av detta? Vår fina familj. Jag som alltid varit så noggrann. Hur kunde det FÅ hända? Varför fick jag inte reda på något innan det var för sent? Stor sorg och mycket tankar … Ur dessa tankar kom min blogg ”Från kaos till koll.”