Ikväll

har jag fortfarande följt min matsedel som jag gjorde upp i början på månaden. Hade inget godis hemma men kom på att min lilla flicka ville göra cornflakes-godis av choklad. Så det gjorde vi. Perfekt "gratisgodis" eftersom jag redan hade det hemma.

Imorgon måste jag handla present ... igen. Stora tjejen ska på kalas. Eftersom vi fått så mycket kläder att ärva därifrån så känns det som om det får vara något extra. Vet inte vad än.

Jag och barnen har haft myskväll med Let's Dance, riktigt skoj att se proffs dansa och jag är lika imponerad av de som lär sig så mycket på en vecka. Herre min je om man hade kunnat dansa så =)
Det hade varit något när man är ute på köttmarknaden, hahaaa.

Börjar jag bli gammal eller är jag bara ...

bitter???

Sitter och tittar på Let's Dance. Förvånad ser jag på hur programledaren säger, när Matte dansat. "Att nu ska vi uppmana tittarna att rösta på er", och sliter upp hans skjorta, så han visar bröstet. MEN, det är ju värsta snuskgubbevarningen. TÄNK er om det varit en tjej som stått där och programledaren varit en man ... och dragit ner urringningen eller något liknande ... tror ni någon reagerat då. Förmodligen, men nu reagerade visst bara jag och alla andra fnissade. OK, han ÄR snygg osv, men som sagt, tänk er motsatsen.

Ja, och ok, jag kanske överreagerar, men det är så mycket tjat om jämställdhet osv ...

Men KUL är det att titta på, Let's Dance. ÅH; önskar att man knde dansa som dansarna. Är så djupt imponerad!!!

Från Thailand till Fredsstyrkan ...

... såg en snutt på ett program igår. Någon kanske kan upplysa mig mer om vad det var för program. Tror det var på TV4. I alla fall ... snutten jag såg, vittnade om att det inte bara finns äcklo-gubbar som kladdar på barn i Thailand. Det finns även ANSVARSFULLA och UNDERBARA män som hjälper folk.

Satt och GRÄT framför tv:n (samtidigt som jag tänkte om , GIFT DIG MED MIG UNDERBARA MÄNNISKA =) Det var en pojke som var döv och som denna fredsstyrka åkte och hälsade på och vårdade och till slut fixade ett hem åt honom. (Jag sprang fram och tillbaka och la barn, så därför denna hoppiga story ... önskar jag sett hela programmet ...) I vilket fall så verkade denna pojke gå från dörr till dörr och inte höra hemma någonstans.

Stor STOR eloge till alla de som verkligen GÖR SKILLNAD och åker iväg och gör så mycket gott. Jag blev helt tagen ... kanske jag borde se fler såna program ... så kanske kanske jag kan börja tro på folk igen?

Och Ä N T L I G E N ett program som inte bara handlar om snaskigt snusk med "vem-tar-vem-story".

GLAD =)

"Kvinnor ger män glädje ...

... och män ger kvinnor pengar ... det är rättvist." säger de på tv. Jodå ... "så e de"

Programmet handlar om sexturister, och män som är ute efter en thailändska att gifta sig med ...

Är det samma män som är chefer här hemma, med ledaregenskaper och annat kvalitativt som en chef bör ha?!? Jag menar en sån man, med så fantastiska egenskaper, borde väl inte behöva köpa sig en fru?

Klart man ska köpa sig en fru, för att man kan. Så tragiskt att det verkar vara kvinnans enda utväg. Säkert blir de lyckliga ... bara hon ger honom glädje och hon får pengar ...

Inte konstigt att man tappar tron på det mesta ...
...

Och jag tycker det är fantastisk, när jag nu pratar om Thailand, att allt prat om miljön osv, att folk åker som tokgalningar till Thailand. VAD gör DET med miljön??? Och allt som inte är så fantastisk när man väl kommer dit, är det fler som tänker på det? Jag har aldrig varit där men jag pratade med en kvinna som faktiskt INTE tyckte att det var så fantastiskt att se alla äcklo-vita-män som kladdade på allt som rörde sig, barn, pojke eller flicka. Hon sa att hon ALDRIG mer ville dit. Och NEJ, hon är en helt vanligt lyckligt gift och mycket vettig människa. Varken bitter eller konstig på något vis. Men hon tog mycket illa vid sig av att se det.

Glömmer resebolagen att säga det i annonserna, hon blev helt chockad, minst sagt. Kan ju inte varit att hon var på ett ovanligt konstigt ställe, då hon åkte charter.

Jag stannar hemma ... för att jag kan. Orkar inte se klart programmet, blir ännu mer depp av det.

Bidrag ...

Bidrag är bra ... när de kommer till de som behöver dem ...

Så här tycker jag att det borde kunna gå att göra.

För det FÖRSTA. BEHOVSPRÖVA alla bidrag. VARFÖR ska vissa kunna slänga in hela barnbidraget i arton år (sexton) Jag VET att det är meningen att alla ska få och att barn ska det inte göras skillnad på ... men det blir ju liksom helt fel. Varför ska alla bidrag behovsprövas men inte det? Undrar just hur många MILJONERS miljoner som står på bankerna ... som barnen inte behöver, men som gör väldigt gott i plånboken den dagen de flyttar hemifrån ... En kvarts miljon ... per barn. DÄR snackar vi skattekostnader som staten kunde sparat in. Klart att politiker inte är intresserade att spara in på det, då skulle deras bidrag ryka all världens väg, de behöver väl knappast några barnbidrag?

Det var 1.

Nummer 2.
Håller med Finanskvinnan till viss del, och jag tror att vi kanske hjälper till att försvåra exakt rättvisa. Men jag tror ändå som så (efter år av diskussion med andra mammor) att många kvinnor ÄR GÄRNA hemma med sina barn, och hade gärna varit hemma MYCKET LÄNGRE. Nu har vi ju byggt upp ett samhälle där de inte KAN vara det. Statusjakt och löner som (som tur är) jämnats ut, gör det svårt att leva på en familj. För egen del kan jag säga att jag hade LÄTT gått hemma tills barnen börjat skolan, om möjligheten fanns.

"Tjejer tar lite plats och det är ingen ledaregenskap, chefskap handlar inte om enbart om kompetens utan även om ledarskap." skrevs det som kommentar på Finanskvinnans inlägg. HMPF, LEDARSKAP, vad är det? Att trampa på och gå över lik??? Ser världen ut som den gör pga KOMPETENS och LEDARSKAPSEGENSKAPER??? No comments ... Lite senare tänker JAG berätta om hur MIN chef har betett sig ... och är det SÅ man SKA bete sig som LEDARE och CHEF, låt mig ALDRIG komma dit. Då är jag hellre en fattig kyrkråtta och sover gott om nätterna. PUNKT!

Åter igen, det är inte svart och vitt, det finns så många aspekter att ta hänsyn till, så även när det gäller föräldrarollen och vem som ska vara hemma och vem som ska arbeta.

Om jag ser på vårt liv, så startade min sambo eget en månad innan vi fick barn nummer två. Det fanns ingen chans i h-e att vi skulle kunna förutspå vad som komma skulle. Vi tyckte det var BRA att han hade mycket jobb. Skulle han då säga att NÄ, nu ska jag vara LEDIG, för det har jag RÄTT till. Det funkade liksom inte. Jag var hemma i ett och ett halvt år och GRÄT krokodiltårar när jag var tvungen att lämna dem på dagis, det är helt SJUKT.

= Lena ska gå och lämna sin dotter på ett dagis, för att sen gå och ta hand om MINA barn ... Lena vill inte lämna sin dotter och jag vill inte lämna mina barn. Men det måste vi, för vi behöver få vår lön ... samtidigt går JÄTTEMÅNGA arbetslösa ... vilken matematik ...

Nu har jag inte satt mig in i den här frågan att man ska få bidrag för att få vara hemma med sina barn. Anledningen till att jag inte satt mig in i det är väl för att jag någonstans hört att det är som ett skämt, en skamlig summa som skulle räcka till VAD? Endast de med feta plånböcker skulle ha råd med det, och då skulle det återigen vara att familjen levde på en lön ... och lite bidrag.

Det berömda valet som "fittstimmet" eller vem det nu var som kom med det förslaget är ju då inget val. ALLA måste arbeta ... och VISST är det BRA att det blivit jämställt, men kom inte till mig och säg att man har något VAL längre. Som sagt, jag skulle GÄRNA gått hemma flera år medan barnen var små, för att sen gå upp i tid. Jag VET att många håller med mig, och att många många mammor vill vara hemma de första åren. Jag känner mig som en MYCKET jämställd kvinna och TAR INTE att kvinnan ska göra allt hemma. Definitivt inte, men vad gäller barnen så tycker jag att man ska ha ett val, som är ett riktigt val. Det ska inte bara fungera på ett papper, det ska fungera i verkligheten också!

Så för de mammor som INTE vill gå hemma mer än halva tiden, för de pappor som VILL gå hemma, borde man ta BÅDA föräldrarnas LÖN och ta ett snitt, sen betala ut SAMMA belopp, OAVSETT om det är mamman eller pappan som väljer att gå hemma med barnen. Hur svårt kan det vara???

En annan mycket KONSTIG beräkning som görs vid bidragsuträkningar är barnomsorgskostnad. Om jag lever själv nu, så beräknas barnomsorgskostnaden på ENBART min lön, trots att det sitter en pappa någonstans. MEN skulle jag bli sambo med en man som ABSOLUT INTE är mina barns pappa, jag DÅ minsann, då räknas HANS lön med i min barnomsorgsavgift ... hur hänger DET ihop??? Då ska min sambo vara med och betala på MINA barns kostnader, det är han ju automatiskt ändå om han skulle bo med MIG, men ... jag vet inte, jag tycker det är knepigt. Så om jag har fem barn och han blir sambo med mig, då ska han kanske i praktiken betala underhåll till sina egna fem barn och sen betala stor del av min barnomsorgsavgift?

Ja, det är inte lätt det här med bidrag och föräldraskap. Helst av allt vill man ju klara sig själv. Är kluven till det i det stora hela. Tycker INTE att vår regering som idag sitter fixar biffen, men jag vill inte heller att alla ska gå på bidrag. Det blir ALLTID så att något missbrukas, tyvärr. När jag bodde i kollektiv så fanns det en kille som inte ORKADE jobba ... och även om inte många är som han, så har jag faktiskt ingen lust att betala till de som inte ORKAR, jag orkar väl inte heller i så fall ...

Oj, det blev ett långt inlägg. För er som orkat ända till slutet, ha en fin kväll =)

Det är fint med egen blogg och underbart med goa kommentarer ...

Per och Miss M: Ni har så rätt, det är ett "då" som inte kommer tillbaka. Kan inte hjälpa att jag blir sentimental. Ibland när man sitter själv får man för mycket tid att tänka. För det mesta känner jag mig glad och hoppfull och ser med glädje fram emot det som komma skall. Men vårt beslut om att separera togs liksom inte (enligt mig) rättvisa "grunder". Som jag skrivit innan så lider mitt x av något som vi inte riktigt vet vad det är. Det innebär ju att han har vissa beteende som gör att det aldrig kommer bli annorlunda=vårt liv hade alltid varit kantat av kaos. Men han har ju också allt det som jag älskade och som jag ville leva resten av mitt liv med. Hur går den ekvationen ihop??? Vi är nog båda lite annorlunda och jag känner mig ibland väldigt mycket "för djup", för tänkande. Om man nu kan vara det. Önskar att jag hade mål och tankar för framtiden, men det finns inte ... det bara ... är ... och hur kul är det? Jag väntar någonstans på att detta "är" ska ta slut, men vet inte vad jag väntar på ... Tänker att om jag vill att det ska förändras så får jag aktivt göra något, men jag vet inte vad jag väntar på eller hur jag ska kunna ändra på det. Ibland är det att jag känner mig ensam men kan samtidigt inte FÖRMÅ mig till att ta luren och ringa någon ... jag drar mig undan ... Om det är att jag inte har något att göra ... kan jag inte förmå mig att ta tag i något för jag VILL inte göra något. Och det skrämmer mig faktiskt lite, för det var klara symptom jag hade innan jag dök in i depressionen. Och DIT vill jag INTE igen. Eller så är det bara så här jag är, haha. På jobbet är jag pigg och glad och när barnen är hemma ... men när jag blir själv, då blir det mörkt.

Kanske lite ljus hjälper. Ska försöka gå ut och gå på min lunch i veckan. Min läkare sa att det var mycket viktigt att få den dagliga dosen av ljus, och det är dåligt med det nu. Antingen FINNS det inget ljus eller så blåser man iväg bara man sticker ut näsan =) Så det får vara mitt mål för februari, få mer LJUS.

Det går väldigt mycket upp och ner när man börjar fundera på hur det SKULLE blivit osv. Jag vet att man inte ska blicka för mycket tillbaka, men det hjälps inte.

Göra något för mig själv skulle jag gärna göra, men det jag gillar mest kostar pengar. Och det är väl det också, nu HAR jag all tid i världen och kan göra saker för mig själv. Men nu har jag inga pengar till det, ingen lust heller på samma sätt som förr. Jag är ingen bokmal och blir bara rastlös av att läsa. Film kan jag plöja, men det blir också trist i längden. Något är annorlunda ...

Idag kommer i alla fall mina små prinsessor och det ser jag fram emot MYCKET. Ska bli mysigt att mysa med dem. Håller på att baka bröd (igen) så vi får nybakat bröd till kvällsfika.

Kvällen igår var mycket trevlig. Tyvärr lyckades min vän övertala mig att gå ut ... och det var ju inte så ekonomiskt smart ... jag VEEET, men det gick inte mer än ett par hundra. SÅ det var ännu ett bakslag ... men som sagt, det var trevligt och värt pengarna =)

Hoppas ni får en fin vecka.

Det är fint med en egen blogg

För här får jag gnälla av mig och lufta allt. Det är ju trots allt min blogg. De som läser ... antingen gillar man det och fortsätter, eller så gör man det inte och går vidare.

Kanske lite som mitt liv. Jag var tvungen att rädda en del av vår familj ... och nu sitter jag här ...

Idag har varit en riktig funderardag. Känner mig ganska nere. Barnen åkte till sin pappa idag, och då blir jag alltid lite nere ... fortfarande.

Saknar när vi var en familj. I mitt förnuft vet jag att jag inte kunde göra annat. Men nu när de svåraste tiderna bleknat, så saknar jag det lik förbannat. Barnens pappa var verkligen mannen i mitt liv. Jag kan för mitt liv inte förstå att jag ska vara utan honom hela livet ... I början efter att vi separerade ville jag bara vara själv, läka och försöka bli människa igen.

Träffade en man alldeles för tidigt efter att vi separerat och det var varken bra för mig eller någon annan. Så jag gjorde slut på det och har snart varit själv ett år. Och just IDAG känner jag mig så ... ensam. Har ju varit så aktiv att jag inte tänkt på att det "blivit tystare". Har alltid varit den som tar kontakt och håller i träffar, fester, fikastunder osv. Så blev jag ju trött på det ... och tänkte att varför ska det alltid vara JAG, jag ORKAR INTE ... och nu sitter jag här. Blev så glad idag när en kompis man ringde. Och det fanns ju en anledning så jag kunde bli ledsen så klart. Han ville ha min hjälp, och det borde jag ju se som positivt, vem ringer man till när man behöver hjälp om inte sina vänner? Men man kanske kunde ringa annars också? Nä nu är jag nog lite orättvis.

Men jag säger ju det, jag har lite lätt att tycka synd om mig själv, hehe.

I alla fall ... de vännerna som vi firade alla högtider med har jag inte pratat med på två år. Jag såg dem som våra bästa vänner. Helt ärligt, vad har man för störning när man kan bara klippa banden och skita i att höra av sig när ens bästa vänner separerar? Jag kan förstå att det är svårt och att man inte vet vad man ska säga, man vill inte "ta ställning" osv ... men man behöver väl inte SÄGA något, man kan bara slå en pling, skriva ett sms, ett mail, komma och sitta tyst, vad som helst. NÄ, inte ett ljud. Det var ju inte så att jag och min fd var/blev ovänner och att det var en massa bråk, så det var verkligen ingen som behövde ta ställning på det sättet. Vi umgås fortfarande när det "behövs".

Så igår sprang jag på min "väns" mamma och hon undrade lite varför man inte såg mina barn så ofta längre. SÅ jag sa som det var att det var ingen som hörde av sig, att jag mått väldigt dåligt och att jag hade behövt en och annan vän när vi separerade. Sen var jag tvungen att springa iväg och åka hem.

Nåväl, det är väl helt enkelt så att jag inte är van att vara själv ... någonsin. Därför känns det nog extra tomt och konstigt ... Imorgon ska jag i alla fall till en ny bekant, hon bjuder på middag, roligt ska det bli =) Ingen utgång dock.

Hoppas att ni får en kul helg!