För här får jag gnälla av mig och lufta allt. Det är ju trots allt min blogg. De som läser ... antingen gillar man det och fortsätter, eller så gör man det inte och går vidare.
Kanske lite som mitt liv. Jag var tvungen att rädda en del av vår familj ... och nu sitter jag här ...
Idag har varit en riktig funderardag. Känner mig ganska nere. Barnen åkte till sin pappa idag, och då blir jag alltid lite nere ... fortfarande.
Saknar när vi var en familj. I mitt förnuft vet jag att jag inte kunde göra annat. Men nu när de svåraste tiderna bleknat, så saknar jag det lik förbannat. Barnens pappa var verkligen mannen i mitt liv. Jag kan för mitt liv inte förstå att jag ska vara utan honom hela livet ... I början efter att vi separerade ville jag bara vara själv, läka och försöka bli människa igen.
Träffade en man alldeles för tidigt efter att vi separerat och det var varken bra för mig eller någon annan. Så jag gjorde slut på det och har snart varit själv ett år. Och just IDAG känner jag mig så ... ensam. Har ju varit så aktiv att jag inte tänkt på att det "blivit tystare". Har alltid varit den som tar kontakt och håller i träffar, fester, fikastunder osv. Så blev jag ju trött på det ... och tänkte att varför ska det alltid vara JAG, jag ORKAR INTE ... och nu sitter jag här. Blev så glad idag när en kompis man ringde. Och det fanns ju en anledning så jag kunde bli ledsen så klart. Han ville ha min hjälp, och det borde jag ju se som positivt, vem ringer man till när man behöver hjälp om inte sina vänner? Men man kanske kunde ringa annars också? Nä nu är jag nog lite orättvis.
Men jag säger ju det, jag har lite lätt att tycka synd om mig själv, hehe.
I alla fall ... de vännerna som vi firade alla högtider med har jag inte pratat med på två år. Jag såg dem som våra bästa vänner. Helt ärligt, vad har man för störning när man kan bara klippa banden och skita i att höra av sig när ens bästa vänner separerar? Jag kan förstå att det är svårt och att man inte vet vad man ska säga, man vill inte "ta ställning" osv ... men man behöver väl inte SÄGA något, man kan bara slå en pling, skriva ett sms, ett mail, komma och sitta tyst, vad som helst. NÄ, inte ett ljud. Det var ju inte så att jag och min fd var/blev ovänner och att det var en massa bråk, så det var verkligen ingen som behövde ta ställning på det sättet. Vi umgås fortfarande när det "behövs".
Så igår sprang jag på min "väns" mamma och hon undrade lite varför man inte såg mina barn så ofta längre. SÅ jag sa som det var att det var ingen som hörde av sig, att jag mått väldigt dåligt och att jag hade behövt en och annan vän när vi separerade. Sen var jag tvungen att springa iväg och åka hem.
Nåväl, det är väl helt enkelt så att jag inte är van att vara själv ... någonsin. Därför känns det nog extra tomt och konstigt ... Imorgon ska jag i alla fall till en ny bekant, hon bjuder på middag, roligt ska det bli =) Ingen utgång dock.
Hoppas att ni får en kul helg!
Inlägg
Mitt roligaste konto
3 veckor sedan
3 kommentarer:
Vännerna gallras ut när de prövad, så sant. Då ser man vilka som verkligen är vänner.
Jag tror på dig. Att känna sig ensam och känna sig ner är helt OK. Men inte för länge. Man har sig själv närmast och den personen måste man ta hand om.
Förstår att du saknar er som familj. Men är det inte ett eko, en dröm om ett förflutet som inte kan komma åter? Gläds åt det fina som fanns och det som finns nu, inget är beständigt ändå.
Se så - det är helg och barnen är inte hemma. Gör något för din egen skull. :)
Det ar manga som sager samma som du, att de som man trodde var ens vanner slutar hora av sig nar man separerar, om nagon blir allvarligt sjuk eller vid dodsfall. Folk ar nog helt enkelt radda, men jag haller med - RIKTIGA vanner hanger med vad som an hander.
Hoppas du far en fin helg trots alla dina funderingar.
Känner igen det precis. Vilket får mig att tänka, ännu mer, att man ofta inte är en person, utan ett person i ett sammanhang. För de flesta. Det är i alla fall många fler av den typen personer man umgås med, än verkligt nära personliga vänner. Man umgås med barnens kompisars föräldrar, t ex, mycket för man kommer bra överens, liksom barnen. Så misstar man det för riktig vänskap, men det är det inte, inte personlig vänskap. Det är "vänskap i ett sammanhang". Jag tror jag mest är förvånad, för jag hade nog inte riktigt insett det. Men ... tja, det är väl det där om man tycker det är trevligt att umgås, eller om man det är trevligt att umgås med en viss person. Om du förstår skillnaden. Och du kanske ska vara nöjd över "utrensningen"? Nu har du energi och tid för personliga vänner istället.
Jag håller med Per Penning, gör något för din skull nu!
Skicka en kommentar