Första inlägget

Man säger att man blir erfaren med åren. Ibland undrar man om somliga (jag) inte borde vara 85 istället för knappt 40 när man tänker på vad man gått igenom. Trots allt som hänt står jag ändå rakryggad numera och tänker att "JAG har haft tur!" Min hälsa har inte varit den bästa de sista åren, milt sagt. Det var "bara" psykisk utbrändhet, och i mitt fall gick det så småningom på rätt håll. Det är jag mycket glad och tacksam för och numera uppskattar jag dagarna som aldrig förr. Det fanns dagar då jag inte orkade ur sängen. Nu är det ljusare. VISST blir man lite allmänt smågnällig ibland men vem blir inte det?

Mitt mål med min blogg är att, dels få ur mig skiten jag bär på en gång för alla, dels starta en blogg där jag sätter upp mål för min ekonomi. Sparande, skulder, fasta och rörliga utgifter. Jag tar TACKSAMT emot alla tips i form av sparande eller annat som kan vara bra för min ekonomi.

Jag lever som ensamstående mamma i en liten by med mina två flickor. Pappan bor ett par mil från oss och vi har varit separerade i knappt två år.

Min historia började långt innan dess ... jag hittade en gammal låst blogg som jag nästan förträngt, och jag kommer lägga in lite inlägg från den för att lättare förstå/bearbeta och för att ev. läsare också ska förstå varför jag undrar om mitt liv i kaos kan bli ett liv med koll ...

Första inlägget är från 2005, och eländet hade då hållit på ett antal år:
"Jag har gråtit i dagar nu, och det tillhör verkligen ovanligheterna, och vad händer ... han går, och han går och han går. Då skrev jag och bad honom förklara varför han gör så här, tänkte att om han får skriva så går det kanske lättare ... han svarar inte ens på mailen ...

För er som inte riktigt hänger med är det då, från min sambos sida, år av smusslande och gömmande av företagspapper, vilket har resulterat i att min sambo blivit skönstaxerad och nu står gemensamma huset för utmätning. Jag fick reda på detta först genom att jag misstänkte att ngt var fel, ringde skattemyndigheten och frågade hur det stod till. Mannen jag talade med frågade om jag satt ner ... och berättade att skulden var LÅNGT mer än vi hade gett för vårt hus. Ultimatum, sök hjälp eller gå. Så JAG ringde psykolog och dit gick han och fick till slut antidepressiv medicin och det gick väl lite uppåt. Detta är för ett par år sedan. Sen struntade han i att gå dit så klart. Sen försökte han trappa ner själv vilket slutade i katastrof. Tvingade dit honom igen. Gällande SKM och KFM har han fått chans efter chans att reda ut saker och ting, och han bara SKITER i det. Han kan jobba 72 timmar i sträck och sen skiter han i att fakturera, då gör jag det, och betalar de inte, så skiter han i det också. Skönstaxeringarna fortsätter att komma och allt bara är en stor boll som bara blir större och större. Och dessa är svaren jag får. Han har ingenting att säga. JAG har då varit den som dragit i alla trådar sista tiden, allt är lämnat till byrå och de har haft ett HELVETE att reda ut saker och ting. JAG LETAR PAPPER, jag skriker och gormar om vad han ska och inte ska. I flera månader låg jag lågt för att se om DET hjälpte. Det slutade med utmätning. Och han bara låtsas som om han jobbar. Sa till honom för ngn dag sedan att det mest fantastiska i denna historien är att OM den ngnsin tar slut, så kommer han att vara fullkomligt övertygad om att det var han själv som fixade biffen ...

Så varför går jag inte då?!? Det går ju inte, huset står på oss båda. Sälja det? Jovisst, men jag skulle inte vilja köpa ett hus som man ser att det är femton olika oavslutade projekt i. Dessutom har jag väl säkert betalningsansvar eller vad det heter om vi säljer, så då står jag ändå där med sorger och bedrövelser och minustecken i bankboken. Om detta bara kunde ta slut ngn gång. Det värsta är att det finns så få att prata med om detta. Jag vet ju att det finns andra, men det är ju inget man skriver i pannan ... som tur är har jag en nyfunnen vän som jag litar på och hon är SÅ förstående och stöttande. Tur det, när man tror att man har folk och känner dem, så visar det sig i dessa situationer att man INTE känner dem. Det är väl det enda "goda" man får ut av detta ..."

Idag sitter man och är allt lite bitter ... med denna regering. De lurar staten, vad händer? De får lite skvaller i pressen. Min före detta sambo blev sjuk, jag blev sjuk, hela familjen blev sjuk. Enligt de så lurade VI staten. Fyra barn (sambons barn sedan tidigare) och två vuxna fick gå från sitt hus, sitt älskade hem, för att familjen blev sjuk och inte klarade samhällets krav och regler. Visst, jag inser, vi var extremt lyckligt lottade som KUNDE KÖPA ett hus från första början. Men huset, som jag verkligen ÄLSKADE och VILLE bli gammal i, tillsammans med min familj och sambo, blev till slut ett stinkande äckligt spökhus, jag kan fortfarande inte gå förbi det utan att det knyter sig i magen.

fortsättning följer ...