Sportlovs-besvikelse

Nu är det snart sportlov. En stor besvikelse har det varit varje gång det är lov, för mina barn. De träffar sin pappa varannan helg, och det är nog alldeles tillräckligt för honom. Han bor i en stad som ligger två mil från vår, har fått en “halvdiagnos” där de trodde att han har vuxen-ADHD, han blev inte utredd eftersom han inte dök upp på mötena ... Något gör i alla fall att han är oförmögen att ha struktur på sitt liv och hålla tider. Allt vardagsgrått är trist och nästan olidligt. Han är inte den som är “själv”, utan han fixar sig en kvinna som i sin tur fixar alla de där tråkiga vardagsbestyren ... så han har ny kvinna sen tre år tillbaka och där har det mest varit tjafs och bråk, men nu verkar det lite lugnare. När de ska till honom så är det nu till Henne de åker, de bor i portarna brevid varann. Jag har inget emot henne, tycker mest synd om henne och vad hon ska genomlida ... Jag vet inte varför de inte flyttat ihop men misstänker att det är p g a hans ekonomiska ställning. Det märks dock inte utåt, i hans liv, att han har skulder upp över öronen, det är restaurangbesök och utekvällar stup i kvarten ... Mina barn sover på luftmadrass hos Henne och har inga saker som är deras när de nu ska till sin pappa ... Det gör ont i hjärtat när de kommer hem och berättar ... Kunde de inte vara hemma hos honom de helger de är hos honom?!? Så de kunde få känna att de har NÅGON plats i hans liv ...

Han har aldrig någonsin frågat efter barnen mer än de helger som han “bör” ha. I snart fyra år har jag underrättat honom om skolaktiviteter, föräldramöten, utvecklingssamtal osv. Noll intresse och inte EN gång har han dykt upp. Han “måste jobba”. Eller så har han någon annan lika usel ursäkt. Inga klämdagar, lovdagar eller studiedagar har han sagt att han VILL ha dem.

Så i julas blev jag trött. Trött på att tjata ... Av tre veckors lov hade han dem TRE DAGAR. Jag jobbade en hel del av dessa lovveckor och de fick då vara hos min mamma eller själva hemma. De är så stora att de fixar det. Hans ursäkt för att inte ha dem? Han “måste jobba”. Så nu är jag så IN i H-E trött på detta ointresse att jag från och med nyår bestämde att jag ska INTE låta honom ta den energin från mig, den energi jag lägger ner på att TJATA, FRÅGA och PLANERA och KRUSA, för att de ska vara hos honom. JAG vill ju ha mina barn hos mig 100% om det bara är DET. Men jag tycker de ska och bör träffa sin pappa också så mycket som möjligt. När han nu valt att flytta till en annan kommun och inte fixar tider osv så är växelvist boende inte att tänka på, kvar att kunna umgås blir då helger och lovdagar.

Så, nu är det snart sportlov, tror ni att han frågat om barnen kan var hos honom? Nä, just det. Likaväl som de kan vara själv hemma hos mig, skulle de ju kunna vara det hela veckan hos honom. Förstår ni, kära läsare, hur man kan vara SÅ TOTALT LIKGILTIG OCH OINTRESSERAD av sina barn? Det värsta är, att det förvånar mig inte. Han gjorde likadant med den andra “barnkullen” som nu är vuxna båda två. Jag tror faktiskt att jag har mer kontakt med den som flyttat hemifrån än vad han har. SKRÄMMANDE!!!

Så nu är det slut på tjatandet, om inte mina barn frågar efter det själv. Jag ORKAR helt enkelt inte kämpa med den mannen längre ...

Det positiva och egoistiskt fina i kråksången är att JAG får mer tid med mina barn och mystid när det är lov. DET ser jag fram emot.

Kram på er i vinterkylan.