Från kaos till koll?

Finanskvinnan skrev om resande och barndomens resande. Det är något som jag också funderat mycket på. Jag skrev tidigare om en vän som kom hem till mig när jag fyllt år och frågade om "jag bara fått det". Samma vän åkte självklart utomlands VARJE år, helst TVÅ gånger om året. Samma sak var det där, jag kände mig underlägsen ... för vi åkte ju bara till min pappas släkt i norrland. Det konstiga var, och det brukar jag alltid säga, att det var inte MIN åsikt att jag tyckte att Norrlandssomrarna var tråkiga eller sämre, det var ANDRA människor som såg till att det blev fult och "billigt". Det slutade i alla fall med att jag till slut sa till henne att jag tyckte det var rätt så käckt att se en del av Sverige. Hon hade själv inte varit högre upp i Sverige än Stockholm.

De levde verkligen ett rikemansliv (med pappa som egen företagare) och kanske var det så att hon höjdes upp som person av att umgås med mig, som var så "fel". Hon har berättat att när hon först träffade mig så fick hon intrycket av att mitt liv såg ut så här:

Jag bodde själv med min mamma i en liten lägenhet. Jag hade inga syskon och absolut inga djur. På sängen låg det ett överkast, orange, stickat.

Så ni ser, det var lite synd om mig.

När hon sen kom hem till mig så såg mitt liv faktiskt ut så här:
Vi bodde mitt i centrum, i en 220 kvm stor villa. Jag hade en bror och pappa ... Hund, katt, kaniner och faktiskt ett brun/vitt-randigt överkast. Totalt übersocial mamma och kontakter i varje liten hörna i byn där vi bodde. Så riktigt så synd om mig var det kanske inte ... men, så konstigt det kan bli när man "får för sig saker".

I alla fall, vi åkte uppåt i landet och de åkte utomlands. Jag minns när jag blev äldre att hennes (och många andra) åsikter genomsyrade mig. Jag blev avundsjuk ... ville också utomlands. "Alla andra-tänket" hade intagit min tonårshjärna ...

Sen måste jag faktiskt hålla med Finanskvinnan lite. Jag blev nog lite besviken när jag väl reste, för jag TYCKER INTE det är så fantastiskt. Missförstå mig rätt, jag tycker visst det ÄR mysigt när man väl åker någonstans men det har aldrig varit något som drar JÄTTEMYCKET. Anledningen vet jag inte, kan vara att jag aldrig haft råd direkt. Så det har aldrig varit så aktuellt.

Min reshistoria ser ut som följer:
Barndomen: Norrlandsturer och skogsturer ... EN gång åkte vi på en husvagnssemester i Europa. Danmark, Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Luxenburg. Någon gång var vi väl inne i Norge och vände. Sommarloven bestod av en vecka hos någon kusin, några mil bort. Ett läger per år i olika delar av landet och småutflykter. Jag ÄLSKADE dessa "bärplockar-turer" och när man tog med sitt lilla picnic-bord och satt och fikade i vägkanten. Numera behövs det inte. Man behöver inte kissa i skogen eller ha bord med sig, det finns färdigt och uppbyggt längs de stora vägarna.

Tonåren: Åkte till Österrike och åkte skidor, tyvärr inget jag fastnade för. De jag åkte med (samma kompis som det orangea överkastet) tog upp mig i högsta backen och jag hade inte åkt en enda gång. Det avskräckte kan jag säga ... Tillbringade resten av resan med att kolla kyrkor och byn vi bodde i ...

89-90, nyår. London, härlig stad, men åkte med en kompis som VÄGRADE åka tunnelbana och vars enda intresse var att shoppa. Inga pubrundor och totalt asocialt. TVINGADE ut henne vid tolvslaget, sen gick vi tillbaka och sov in det nya året. JÄTTEKUL ... not.
Skulle gärna åka dit på egna villkor.

Polen, bilade med en kompis vars mamma var polsk. Spännande resa, bodde i ett stugområde. Tror det var 1990 så det var en väldigt spännande upplevelse.

Början på 90-talet: Åkte tåg till Tyskland med två killkompisar och firade nyår. Läskigt, roligt och spännande. Hamnade i ett ghettoområde med kravallpoliser och annat skoj. Bodde hos en kinesisk familj, familjen Kim, hehe.

Fortfarande början på 90-talet: Bilade i två veckor med tre tjejkompisar. Detta är den absolut roligaste resa jag någonsin gjort. ALLT gick fel men vi skrattade oss igenom bilreparationer, språksvårigheter osv. Resmålet var Budapest/Ungern och Prag/Tjeckien. Mycket trevligt.

Sen träffade jag min före detta sambo. Med på köpet fanns två barn, vi var båda arbetslösa=inga pengar. Innan jag visste ordet av så var man styvmor och fattigmansförälder. Vi fick dock båda jobb och sen kom gemensamma barnen. Blev bjudna på en weekend, till Dublin, ÅH, så nice, tänkte man. Men det var verkligen så där. En förtäckt "konferensresa" som mest bestod av fylla och guidade visningar. Hade gärna åkt dit, på egna villkor, igen.

Småturer till Danmark, Öland, klassiska småbarnsfällor besöktes.

Separation ...

Japp, sen var det då resan som jag VANN. Kan ni förstå, mitt i att jag höll på att hämta mig från separation osv, så vann jag och barnen en resa till Disneyland, Paris. Jag tror aldrig jag blivit så PAFF och glad någon gång. Jo, för en annan vinst, men det tar vi en annan gång =) Fyra dagars inträde och resan betald, fick bytt hotell från ett tvåsjärning till ett 4-stjärnigt hotell. Pool och ångbastu och jag vet inte vad fanns det. DET var kul, men det vete katten ifall jag hade BETALT alla dessa pengar för att åka dit. Resan var värd ungefär 30 000 kronor ...

Så ... sen jag träffade min sambo, har jag rest en gång. Och sen separationen har jag rest ytterligare en gång. Det sjukaste var, där sitter vi för några år sedan, två vuxna, arbetande människor (minns inte vilket år det var) och tittar på tv. Då kommer det en ensamstående kärring (rent ut sagt) på tv och sitter och kläcker av sig att det "borde vara alla människors rättighet att åka utomlands med sina barn en gång om året" och "det var SÅ HEMSKT för nu var det säkert två år sedan hon var utomlands". Jag bara tappade hakan ... där satt vi och hade inte varit utomlands på över tio år, och man bara förvånar sig ... Vaddå rättighet??? Ungefär så som någon skrev i Finanskvinnans blogg.

Det är som om människor tror att status och lyx är någon RÄTTIGHET.

Alla har rätt att ha vad? Platt-TV, skidsemestrar, nyrenoverade och överhypade hem. Märkeskläder och tre rätters middag varje helg. Status status status.

Jag skulle vilja skicka ner alla status=rättighet-människor till någon som är mindre lyckligt lottade ... och sen fråga dem vad de har för rättighet till lyx.

Men jag tror att trenden håller på att vända. Det kommer alltid finnas statusjakt, men jag tror att folk HAR ju redan allt de behöver nu, och att man kanske börjar tänka om och omvärdera många saker. Och med det inte sagt att man ska strunta i pengar och sparande. Det verkar ändå som om alla som skriver har ett "högre mål" än status i form av prylar. Många verkar vilja bli ekonomiskt oberoende, göra annat än jobba, och det är modigt, jag skulle aldrig kunna se mig där, då jag känner att jag har för lite att röra mig med. Å andra sidan SKULLE jag kunna dra in på allt och sätta mig i en etta med mina barn. Men så långt vill jag inte gå, för att kanske bli ekonomiskt oberoende. Så jag satsar på ett litet sparkapital och den trygghet som jag inte haft. En liten peng till barnen som hjälp den dagen de behöver körkort eller annat. Men det är skönt att folk känner att de har andra saker i livet de vill förverkliga än att bara jobba och jaga prylar. Att man ska kunna ägna sig åt andra saker, som betyder något för dem. HÄRLIG tanke!!!

I alla fall, som avslutning, jag tror nog att jag hade rest MASSOR ifall pengarna hade funnits. Men mina resmål hade inte varit en vecka på Kreta eller annat badparadis. Det känns som slöseri med tiden, hehe. Jag är mer en upplevelseresande, jag vill uppleva. Läste just om en kvinna som skrev så här: "Min största resa hittills var till Sydamerika med Rosa Bussarna våren 2007, reste från Chile genom Argentina och Bolivia till Peru. Vandrade Inkaleden till Machu Picchu bl a, en riktig höjdare." Till det kan jag bara säga att jag är 100% avundsjuk. SÅNT skulle jag vilja uppleva. Kanske en dag? Även om det känns låååångt borta.

Ha det gott idag, här skiner solen =) Och även hos mig, trots att mina fonder för första gången dippar under "nollan" och ligger på totalt -0,75%. Nu tycker jag verkligen att det får vända ...

Ps. Någon som läst om 6% sparränta? Åsikter? Akelius. Ds