Grannfejden ...

... sitter och tittar (och förstår INTE varför) på Grannfejden. MEN OJ, den DÄR killen, han lider nog av samma som mitt x. Han "skulle" så mycket, och han "hade ju ...". Min mormor brukar fortfarande skoja om mitt x och säga att "Han hade en PLAN"! Det var bara det att den där planen ... den blev just inget mer än en plan. Han startade tolv projekt i månaden, eller i alla fall när han var på "det" humöret. Alla förblev ofärdiga. Jag bönade, bad, skrek, predikade, nonchalerade. Inget hjälpte. Två bilar stod på vår tomt i sju år ... i sju år försökte jag få bort skroten. Han hade en plan ... och det var att göra EN bil av två. Sen kom det fler bilar, efter att jag TILL SLUT fått bort dem. Det slutade med att det kom folk HEM till oss, som sett de övergivna bilarna och frågade om de fick köpa dem ... en bil gick sönder och vi körde den till bilverkstad. Det fanns inget att göra och vi skulle ta den därifrån. Det gick så långt att vi fick föreläggande, böter för varje dag den stod uppställd hos bilverkstaden.

Ni kan TRO att ett snyggt yttre och massor av försvarsmekanismer kan villa bort mig ett bra tag. Det är ibland det som känns extra bittert också. Det tog inte lång tid efter att vi separerat som han hade träffat en ny kvinna. Klart blev jag ledsen, arg, besviken. Men efter ett tag, och idag så kan jag bara tänka: "Jamen, lycka till då". Och då menar jag verkligen LYCKA TILL, med eftertryck. För om inte jag fixade det, som drog in läkare, psykologer osv ... så vet jag inte vem som ska lyckas. Än idag kommer han med ursäkter. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man har så många ursäkter när det gäller att ta ansvar för sina barn. Han vill göra ROLIGA saker. Men så fort det blir vardag, NEJ.

För att återgå till att inte få saker och ting gjorda; Jag vet inte om jag nämnt det, men vi hade ett par vänner, som vi umgicks med flitigt. ALLA storhelger firade vi tillsammans och barnen lekte gärna med varann. Åkte på semester osv. Men sista gången jag träffade dem var när jag flyttade. De kom sent och hjälpte till ... med viss tvekan. Sen dess har jag inte hört ett ljud. Jag behöver nog inte förklara känslan jag har. Jag har kommit över det nu men var länge väldigt ledsen över att de inte VAR de vänner som jag trodde att de var. Kan ni tänka er? Att inte få ett telefonsamtal med de stöttande orden jag så väl behövde, inga mail, inga sms. Det FINNS inte. När jag tänker på det så fallar jag nästan in i chocktillstånd igen ... men men.

Så vad har det med saken att göra. JO, idag ringde det, min äldsta dotter svarade och räckte sen luren till mig. Det är XX, säger hon. Och jag bara gapar och tänker VAD i hela friden nu då. Har de tagit sitt förnuft till fånga och ringer trots att de borde SKÄMMAS över att överge en vän i nöden. (Ja, jag kanske sätter mig på lite höga hästar här, men jag skulle aldrig aldrig ALDRIG behandla en vän så här. Oavsett om jag känt att jag "inte kunde göra något" så hade jag hängt på låset och åtminstone hört av mig) Men nejdå, det ska ni inte tro. Han ville ha tag i mitt x. När vi flyttade så fanns det saker vi inte kunde göra oss av med, och då ställde han det i ett släp ... som då har stått på deras tomt tills nu. Det är TVÅ år sedan ... Han förklarade att de skulle fälla ett träd på tomten så de behövde bli av med släpet.

Jag blev så JÄVLA ARG, eller snarare ledsen. Att han hade MAGE att ringa mig för det!!! Bara helt fräckt och frågade knappt hur det var med mig. SNACKA OM ATT BLI PAFF.

Jag fattar inte, vad är det MED FOLK??? Var det inte ILLA NOG att de bara SKET i mig när jag behövde dem som bäst?!? RINGA mig TVÅ ÅR SENARE OCH LÅTSAS SOM OM INGET HÄNT??? FY katten. Ja, bäst som var att bli av med dem men hur glad blir man?

Men ... jag försöker vända trenden, och se det positiva som ändå hänt ... och är så FANTASTISKT underbart glad att jag fick in andra människor i mitt liv. Jag har fått en vän som är som min syster jag aldrig fick. Jag behöver aldrig ens förklara hur jag känner, hon vet det ändå. Vi kan prata om precis ALLT och vi har total respekt och förståelse för varandra. Och det bästa av allt, vi har så roligt och ofta fattar folk inte varför. Det bara BLIR kul när vi ses. Vi är lika klumpiga och knasiga, fladdriga och disträa och brukar driva med oss själva tills vi ligger dubbelt. Vi berättar ofta för varandra att vi tycker om varandra och hon gör mig definitivt till en bättre människa. Hon är snällare än jag och jag ger henne lite attityd när folk trampar på henne. Ofta tänker jag ... TÄNK att ha hittat en sån fin vän.

Mer positivt idag: Mina fonder fortsatte inte under noll, utan har faktiskt gått UPP idag. Inte mycket men det var i alla fall inte ner =)

ÄNNU mer positivt: Var lite nere pga viktuppgång, har nog lyckats tappa något kg igen. Känns skönt att det går på rätt håll.

Alavidha!