Hur kommer det sig ...

... att trots att jag levde i ovisshet i så många år, efter allt vad vår familj fick utstå, så känner jag ändå en enorm skuld gentemot mitt x och mina barn för allt som hände sen. VARFÖR???

Min fd sambo och jag gick till läkare, psykiater OCH psykolog. Psykiatern konstaterade att mitt x förmodligen har någon form av bokstavsdiagnos, hon var inne på någon form av ADHD. Hon tyckte att vi skulle utreda det hela. Det tyckte jag med, men vi kom aldrig så långt.

Här har jag kopierat en text som säger en hel del, utdrag:

Vuxna med ADHD beskriver ofta en ständig känsla av rastlöshet, svårigheter att slappna av och vantrivsel när inget intresseväckande händer. Man har svårt att upprätthålla uppmärksamheten och tankarna bär lätt iväg när man håller på med teoretiska arbetsuppgifter. Man blir lätt störd av ovidkommande intryck och tankar och ofta glömmer man överenskommelser och tider. Det är vanligt att man glömmer var man har lagt sina saker. Ofta handlar man innan man har tänkt efter och man har svårt att behärska sina känslor. Personer som fungerar på det här viset hamnar lätt i konflikt med omgivningen. Många vuxna med ADHD har svårt att planera och organisera sitt arbete eller sina studier, de har svårt att ta tag i uppgifter som måste göras eller slutföra uppgifter som är påbörjade. De har ofta svårt att hantera komplexa situationer, handlar impulsivt och drar inte lärdom av sina misstag.

Några vuxna är huvudsakligen passiva, dvs att de huvudsakligen har uppmärksamhetssvårigheter utan impulsivitet och överaktivitet. Funktionshindret kallas då vanligen ADD (Attention Deficit Disorder). Personer med ADD har svårt att mobilisera energi och motivation att få saker gjorda. De blir lätt dagdrömmande och tappar lust och ork.

Man kan säga att varenda rad stämmer. Till det har han ett otroligt behov av att visa att han duger. MEN han fixar det INTE. Men man kan LÄNGE luras av att TRO på att han KOMMER att fixa det. Och då är det för sent.

Kanske är det detta som får mig att ha så dåligt samvete. Det är INGEN i hans omgivning som kämpat som jag, och ändå gick det inte. Han sa till och med till läkaren att han gick dit för MIN skuld. Och så nästa gång uteblev han, för han GLÖMDE. Han borde ha en god man eller något, han har ett handikapp, så ser jag det. Och då är det ju bara så sorgligt att samhället ska ha samma krav på honom som på oss andra. Han gör inte det medvetet, han mår JÄTTEDÅLIGT av det och VILL verkligen fixa det som andra.

Ibland tänker jag på barnen och blir så orolig för att "det" ska vara ärftligt. Mina tjejer är jätteduktiga och har naturligtvis spår av oss båda. Han har två barn till förutom mina och den ena visar TYDLIGA tecken på att ha ärvt en hel del av hans "beteende".

Jag tycker inte att han BORDE få klara sig själv. När kronofogden fick ögonen på oss, så fick JAG aldrig veta NÅGONTING förrän det redan var FÖR SENT. VARFÖR??? Om de har vetat om detta i flera år, varför slog ingen larm??? Det gör mig så jävla förbannad rent ut sagt. De har RÄTT att TVÅNGSSÄLJA mitt älskade hus, slänga ut mina barn på gatan. DET har de RÄTT till, men att visa medmänsklighet och slå larm medan det fortfarande fanns en chans, det var inte så viktigt. ARG blir jag. Jag minns att jag grät och frågade panikslaget "var ska jag och mina barn ta vägen?!?" (då jag visste att det var fyra års kö till bostäder där vi bor. Flytta barnen mitt i detta var inte mitt önsketänkande)

Jag minns första samtalet jag ringde efter att jag tänkte att allt nog inte stod rätt till. Minns dock inte om jag skrivit om det här. Ni får ursäkta i så fall (för lat för att kolla, hehe)

Jag misstänkte ju att något var fel. Ringde Skatteverket och frågade om de visste hur det låg till.
En okänd man i andra änden av luren frågade:
-Sitter du ner?
Mina knän började formligen skaka, kändes som gelé.
-Han har en skuld på 632 000, sa han sen.
Vårt hus hade vi köpt för 520 000 ... så kan ni själv räkna ut ...

Dagarna därefter har jag INGET som helst minne av. Mer än att jag grät.

Nu i efterhand fattar jag inte hur jag tog mig igenom allt. Vi hade tre barn hemma vid tidpunkten. Jobbet skulle man gå till, bara att se folk i ögonen ... Hemmet och vardagen ...

Sen gick vi månad efter månad, trots vår ansträngda ekonomi, till doktorer och psykolog. 600 kronor per gång, själv betala. Ingenting hjälpte. Jag är glad att jag gjorde det, för jag bestämde mig tidigt att jag ska INTE gå härifrån innan jag vet med hela mitt hjärta att jag gjort ALLT. Jag måste kunna se mina barn i ögonen och VETA att jag verkligen, verkligen försökte. Och det ska gudarna veta. Han försökte också, så gott han kunde. Men jag vet ju nu, att han KAN inte. Som psykologen sa, han har viljan men inte verktygen, eller han kunde inte använda verktygen.

Idag mår han bättre rent psykiskt, men ekonomiskt tror jag fortfarande det är katastrof. Jag frågade för någon månad sen, när han blivit av med jobbet, om han var med i facket. Såklart var han INTE det. Och inte a-kassan heller. Frågade om han betalade räkningarna han fick. Svaret blev: "-De jag kan betala." Det är lika med att han betalar de räkningar som är absolut nödvändiga, mobil och hyra. Inget annat förmodligen.

Kanske är det detta också som gör att jag får panik över ekonomin. Han har aldrig sparat en krona till barnen, skulle aldrig betala en barnförsäkring och så vidare. Känns som om allt ansvar what so ever ligger på mig, mig, mig. Både praktiskt och ekonomisk. Visst är vi kvinnor fantastiska? Mannen ser ut som en gud och har fyra barn. Intet ont anade vi ...

Kontrollfreak är namnet numera. Men jag har ju ändå hittat det lugn som jag så länge letat efter. Vem vet, jag kanske till och med blir så uttråkad att jag börjar förverkliga den idéen som jag
går och funderar på. Men till det behöver jag en mycket mycket snabbare dator ... och som vi alla vet ... det kostar pengar ... och det vill jag inte lägga pengar på nu ... så ni ser ... moment 22.

Jag får helt enkelt blogga som bara den, då går tiden och dessutom är det ju SÅ kul!

Hoppas mina goa läsare stannar nu =) hihi.